Så det blir det sista inlägget från familjen Johansson här i Kina

Om ni visste så skönt det är att få skriva dessa rader.
Eller, ja, ni vet ju redan det ni som har följt vår blogg Så nu äntligen kommer vi att lämna Kina och Beijing för den här gången. Men vi lär ju av förståliga skäl återvända till Kina – även om det lär dröja ett tag…..

Vi har dock bestämt att vi kommer fortsätta att skriva blogg. Så ni som vill är ju välkomna att titta in till oss i familjen Johansson digitala värld när ni vill. Adress kommer vi att skicka ut när den blir klar. Tills vidare kommer vi att skriva på adressen vi har använt här, dvs lillebror.bossefoto.se. Vi vågar nog lova att vårt vardagsliv inte kommer innehålla samma dramatik som det varit här tack och lov….

Den sista dagen har vi använt till att göra lite kompletterande inköp och betalt de kostnader som CWTS begärt av oss. Vi fick till slut en bilaga från dem under morgonen men den innehöll inte någon specifikation direkt utan var bara en sammanställning utan möjlighet att kontrollera de olika posterna. Paranoid som man är nu så tror vi att det är för att det inte ska gå att kontrollera….Men vi har tagit upp det med AC så det kommer förhoppningsvis lösa sig när vi kommer hem då de kommer begära det från
dem. Då kan vi även reglera ev. fel etc. Nu kände vi att vi inte orkar bråka med dem. Då hade vi nog fått vara kvar här ett litet tag till……..

Hur som helst – vi reglerade kostnaderna här på hotellet under förmiddagen när guiden Vanessa var här med vår vepa och stämpel. Vi hade även gett henne ett uppdrag och det var att försöka hitta en stor Kinesisk flagga. Den är tänkt att vi ska hissa framförallt på barnens högtidsdagar. Men det hade hon inte hunnit med men hon hade engagerat sin far i sökandet och han hade nu hittat en. Vi får den i morgon när vi åker från hotellet med Vanessa till flygplatsen. 80 Yuan skulle den visst kosta så det är inte några stora pengar det handlar om. Roligt att hon nu även bett sin far om hjälp

Efter Vanessa åkt så gjorde vi även som sagt lite kompletterande inköp. Men den här gången åkte vi inte taxi utan tog tunnelbanan istället. Det är ju typiskt att man ska komma på detta förträffliga fortskaffningsmedel sista dagen vi här är…… Stationen låg bara ca 300 m från hotellet och därifrån hade vi nått i stort sett samtliga platser vi besökt under vår tid här. Priset är även så att man blir lite förundrad – 8 Yuan t/r för hela familjen…. Kommer ni någon gång till Beijing vill vi verkligen rekommendera er att använda tunnelbanan. Den var snabb och vi kom fram snabbare med den än med taxin vi åkte med förra gången till Pärlmarknaden. Tågen gick också väldigt ofta och att hitta fram var väldigt enkelt. Dels var allt skyltat både på Kinesiska och Engelska samt att i vagnarna så fanns det elektroniska tavlor som hela tiden visade vilken station vi nu var på och vilka som låg framför en. Vagnarna var även rena (inte ett enda klotter såg vi heller – vare sig i stationsområdena eller i vagnarna) och moderna. Det enda var väl att det var mycket folk i dem när vi åkte hem. Men inte så att vi inte fick plats och som man har sett på TV.

Vi fick ju även lite motion när vi skulle gå till den. Även om det inte var så långt så fick vi röra på oss lite i alla fall. Under den här promenande så upptäckte vi även något som vi tyckte Sverige skulle ta efter när det gäller trafikljusen. Det var när man gick över på bevakade övergångställen. Då hade man en timer som räknade ner hur länge det skulle vara grönt. Så man såg att nu är det t ex 20 sekunder kvar och på så vis kunde man beräkna om man skulle hinna över eller ej.

Ja, som vi tidigt har kunnat konstatera så är Beijing/Kina i många avseende modernare än hemma i Sverige. Men det finns naturligtvis andra sidor också och med en helt annan standard. Något som vi fick se när vi åkte till barnhemmet och kom ut i ytterområdena i Taiyuan. Där var det långt ifrån de blinkande neonljusen här i Beijing.

I dag hade vi bestämt att vi skulle åkta till Pärlmarknaden då den låg bäst till utan byten med tunnelbanan. Men även för att där ligger butiken Nancys som håller bra kvalitet på sina produkter och där priserna inte är hysteriska från början. Fast även om priserna är hyggliga från början ska man dock pruta ändå. För det ska man – det är något som gäller alla butiker på Pärlmarknaden och Silkesmarknaden. Butiken är också en av de större och rekommenderad av olika flygbolag. Så i dag blev det lite Piké skjortor, Kinadräkt till Hannes, kalsonger till Bosse, luvjackor till Hannes och Isac m m. Så vi hade en nätt liten kassa även nu när vi gick därifrån. Något som var riktigt roligt att se när vi var på marknaden var hur Isac hade tagit efter Bosse…. Varje gång vi gick förbi ett stånd och där säljaren gjorde en ansats att börja erbjuda olika produkter så viftade han med ett finger och tydligt förkunnande ”No, no” och gick vidare

Det vi inte hittade på Pärlmarknaden, trots att vi letade, var CD med musik från Kina. Dels vill vi ha det för att barnen ska kunna lyssna i framtiden (även om det snart är förlegat med CD) men även för att Bosse vill ha det när han någon gång kommer göra ett bildspel av fotona från vår resa. Vi hade dock tur…. I en källare på väg tillbaka till tunnelbanan såg vi att det låg en butik som sålde CD och DVD:s och som var betydligt större när man kom in än vad man först kunde tro utifrån. Här var även en säljare som kunde prata engelska hyggligt så vi fick med oss 2 st CD därifrån. En med bara musik och en 3-trippel CD med lite lugnare Kinesisk musik där de även sjunger. Priserna här var inte prutbara (är sällan de är det i de riktiga butikerna här) men de kostade ändå inte så mycket. 45 Yuan fick vi ge för 4 st CD-skivor.

Till lunch i dag så åt vi inte nudlar i alla fall…. Det blev istället till barnens förtjusning McDonalds och som låg i samma hus om Pärlmarknaden. Här var priserna ännu lägre än i köpvarhuset vi var på tidigare och åt. Här gick 2 st Happy-Meal Chicken McNuggets med Juice och Pommes, 1 Big Mac Meny (stor) och en Dubbel Cheese Meny Stor på 72 Yuan. Det är ju vad en meny går på hemma nästan…….

När vi kom åter till hotellet på eftermiddagen så tog vi det lugnt och har försökt packa det mesta (eller rättare sagt vi och vi, Helena har packat…). Bosse gick också och la sig i badet och var för en gång skull glad för sin mage. Den tjänade som bord för det glas Whiskey han hade tagit med sig…. Barnen har lekt och Isac har framförallt spelat på Bosses Iphone.

Hannes hjälper till att packa sista dagen - nu Bosses objektivlock

Till middag i kväll så slog vi till på lite – nudlar……. Nu var det nog sista gången vi åt det på ett tag känns det som. Men man ska aldrig säga aldrig. Barnen tycker väldigt mycket om det och det är varmt och gott. Men nu längtar vi till annan mat kan ni tro och beställning är redan skickad till de där hemma. Nu har vi ju även lite helgdagar att äta i kapp…..

Bosse smög sedan ut under kvällen för att ta lite kvällsbilder runt hotellet i samband med han gick ut för att köpa lite godis som vi skulle ha att festa på. Dagen till ära så att säga. Isac är lite förundrad över att vi äter godis så här mitt i veckan, det är ju inte lördag, men han är inte nödbedd direkt….

Kvällsbild av vårt hotell

Nu släcker vi snart och i morgon när vi vaknar så är det till en dag som är stor för oss men speciellt för Hannes. Han lämnar i morgon sitt födelseland och ska nu få en framtid i ett helt okänt land och miljö för honom. Kommer bli intressant att se hur han kommer att ta detta och hur han bl a kommer ta sig an vår mat…. Han äter väldigt bra men det är bara sådant han tycker om. Mat som inte faller honom i smaken vägrar han så det kan ju bli lite att jobba med här Men – det ordnar sig. Det vet vi.

Som vi har skrivit på första sidan så kommer vi troligtvis vara lite ”tråkiga” till en början och inte ta hem folk till höger och vänster. Ha tålamod med oss. Läs gärna texten vi har lagt under ”Hemkomst” ovan och som ger en liten bild om den första tiden.

Till sist – tack alla för att ni följt oss och för att ni skrivit era kommentarer. De har verkligen varit något som vi funnit styrka och stöd i. Framförallt när
vi hade det som värst.

Nu säger vi till slut hej då från för den här gången.
Till Kina säger vi ”We will be back”!

Bosse, Helena, Isac och Hannes

Om ni visste så härligt det är att skriva dessa 8 bokstäver och som bildar dessa ord. För vår hemlängtan är så stor så stor. Nu är det så nära så att vi nästan kan ta på det.

Vår längtan att åka hit var lika stor. Vi trodde då att vi skulle åka på ett av våra livs äventyr och att vi skulle få komma hem med en efterlängtad och älskad lillebror före jul. Det var självklart för oss. Men det som nu har hänt visar att saker och ting inte alltid är så självklara som vi så gärna tror i vår värld. På sätt och vis blev det ju verkligen vårt livs äventyr och mer därtill. Så här i backspegeln är det väl någons mening att man ska prövas ordentligt för att verkligen få och förstå den lycka som vi nu känner. Som om man måste sakna något viktigt och verkligen längta för att förstå att allt inte är självklart. För det är det inte. Det vet vi idag.

Vår längtan nu är enklare men ack så stor. Att få komma hem. Att få en vardag. Missförstå oss bara inte. Vi är tacksamma för det vi har här men ändå så längtar vi till så självklara saker som:

- ha sina nära och kära omkring sig
- få läsa en saga och pussa sina barn god natt i deras egna sängar
- sova i sin egen säng
- äta frukost som vi får göra själva. Kvittar hur fantastisk en hotellfrukost än är så tröttnar man på den
- äta mat som vi får göra själv. Husmanskost med potatis och kall mjölk….. Märkligt att man nästan alltid när man är utomlands kan längta till något så enkelt som ett glas kall mjölk….
- inte åka taxi i en trafik där tutan skulle vara det absolut värsta som kan hända sluta fungera på bilen utan få köra själva
- läsa och prata svenska med andra än oss själva
- få betala räkningar…..
- känna doften av havet
- att slippa trängas
- gå promenad med vår hund Giza
- att städa
- ett internet som fungerar, alltid
- att jobba
- när fredagen kommer så att man får en efterlängtad helg

Ja, ni fattar säkert andemeningen. Vi skulle kunna fortsätta länge till. Det är vardagen som vi vill till. Vardagen som kan vara både så tråkig och fantastisk. Ta vara på den kära vänner. Den är mer kär än vad man tro. I all fall när man betraktar den så här lite på håll….

Vi skulle inte bli förvånade om vi är förändrade som personer när vi är åter. Den Bosse, Helena och Isac som lämnade Sverige den 6 december finns troligtvis inte mer i en viss mening. Vi har gått igenom en erfarenhet som säkert påverkat oss mer än vad vi tror. Men förhoppningsvis kommer våra erfarenheter inte göra oss till sämre människor utan att vi kan finna styrka och kraft från dem. Även om vi säkert kommer ha våra dagar där minnena gör sig påminda i mer mörkare former. Men nu har vi fått ett nytt ljus i mörkret och han stavas Hannes. Tillsammans med vårt andra ljus, Isac, så räcker det till att lysa upp det mörkaste mörker. Ingen eller inget ska få blåsa ut dem. Vi ska finnas där för dem. För alltid och för evigt även när vi inte finns här i ren fysisk mening. Våra älskade barn.

Som sagt – 1 dag kvar sedan åker vi på torsdag eftermiddag hem igen till vårt kära hemland Sverige. Men det är ju lite tid kvar och i dag har vi varit på Sommarpalatset. Slottet med dess parker utgör ett område på 2,9 km², varav tre fjärdedelar är vatten (där sjön är handgrävd (!). Byggnaderna upptar en yta på 70000 m², och utgörs av en mängd olika palats, trädgårdar och andra arkitektoniska strukturer i antik stil. Sommarpalatset har lidit svårt av två militära attacker, en engelsk-fransk allierad invasion 1860 (som drabbade det gamla sommarpalatset, vilket också plundrades vid samma tid) och åtta länders allierade krafter år 1900. Det överlevde och återuppbyggdes 1886 respektive 1902. 1888 bytte palatset namn till Yiheyuan, som betyder Hälsans och Harmonins trädgård. Det blev nu sommarresidens för änkekejsarinnan Cixi. Hon lade 30 miljoner tael silver på att renovera och bygga ut slottet, pengar som sägs ha varit avsedda för den kinesiska flottan.

Ja, nu är vårt minne eller kinesisk historiekunskap inte riktigt så bra som texten ovan kanske ger sken av Utan vi måste erkänna att fakta är tagen från Wikipedia Det var i alla fall en trevlig liten tur på ca 2 timmar och som vi åkte med vår guide Vanessa på. Hon hämtade upp oss på hotellet vid 10-tiden och turen tog ca 50 minuter dit. Men som vanligt när vi besöker olika attraktioner här så är det fel tid. Det var helt ok även nu men man kan ana och förstå att vår- och sommartid är det helt fantastiskt här. Som i många andra fall och platser vi varit på här. Nu är det lite vinteridé för det mesta. Det enda som är bra med att besöka dessa platser under vintern är att det enligt guiderna är mycket mindre folk på dem än under andra tidpunkter. Då kan det vara riktigt trångt och det är väl något som vi kan vara utan

I övrigt i dag så har vi tagit det väldigt lugnt på rummet på hotellet. Man känner inte riktigt för att ge sig ut på äventyr utan är nöjd med att få vara inne i värmen och umgås med barnen. Till lunch kanske ni nu kan gissa vad vi hade…. Ja, det är korrekt – nudlar Hannes hoppar när han får se nudelboxarna och vill genast ha. Även Isac gillar dem mycket. Fast han ligger efter i att få i sig dem i förhållande till sin lillebror. Som i så mycket annat när det gäller maten. Det har varit ett litet problem under resan – att Isac har varit så kittslig med maten. Troligtvis har han gått ner något kilo och det är mycket på en redan späd kropp. Men troligtvis kommer det att rätta till sig när vi kommer hem. Han längtar mycket hem och till sina kompisar och personalen på dagis. Pratar mycket om dem och att han vill leka. Skojar man med honom och säger att ”vi ska väl stanna här någon vecka till” så blir han nästan förtvivlad. Ja, det skulle nog vi också bli om någon sa så till oss……

I kväll så var vi dock ute och åt i alla fall. Blev återigen på vårt stamställe som ligger bredvid vårt hotell. Namnet – ja, det vet vi inte nu men innan vi åker hem ska vi ta reda på det Var även en liten premiär i kväll. Hannes badade med Helena och nu gick det för första gången att tvätta hans hår. Han har varit väldigt rädd att få vatten över huvudet vilket även hans fostermamma sagt att han varit. Varför sa hon dock inte. Men i kväll gick det jättebra så det ska förhoppningsvis ska det lösa sig

I morgon så har vi inget speciellt på programmet. De sightseeing turer som vi har haft inbokade är nu över och vi är lediga i den meningen att det inte finns något inplanerat. Det enda som vi har i morgon är att vi ska möta Vanessa kl. 10.30 för att få den Vepa och stämpel av Jade vi har beställ för Hannes och som har hans kinesiska namn ingraverat bl. a. Det är även meningen att vi ska reglera den extra kostnad som vi har fått under vår vistelse här utöver det som var planerat med CWTS. Handlar om väldigt mycket pengar och vi har begärt att vi vill ha en specifikation av vad det är som det har tagit betalt för. Var lovad den till i dag men än så länge har vi inte erhållit den och nu är klockan här 00.12 så den kom inte som utlovat. Får se i morgon förmiddag men det skulle inte förvåna oss om det inte kommer någon….. Vi har i alla fall fått AC:s landsansvarige hålla med oss och som även tycker det är rimligt. En del av dessa kostnader kommer vi som tur var är att kunna begära tillbaka från AC:s utlandsfond så vi ska förhoppningsvis inte få en helt tömd kassa när vi kommer hem…

Ja, vårt äventyr börjar nu lida mot sitt slut. Oturen är dock med oss i form av att vi nu fått reda på att vår chaufför som ska hämta oss på Kastrup inte kan göra det längre pga. att han brutit benet. Detta meddelande hade Bosses pappa skickat via Skype i kväll. Men det löser väl sig förhoppningsvis. Kommer vi bara till Kastrup så kan vi ju i alla fall se Sverige

1 dag kvar…… kunde inte låta bli att skriva det som avslutning

Ha det gott kära vänner.
Bosse, Helena, Isac och Hannes

Vi skulle egentligen skrivit i går kväll men allas ögonlock var väldigt tunga efter ett antal timmar på Beijing Zoo och deras Aqvarium. Så det blev sängläge rätt tidigt för oss. Men dagen började med att vi hade ställt klockan för att ringa redan kl. 07.00. Detta för att vi skulle kunna komma i tid till Beijing Zoo så vi hade möjlighet att se lite där innan de stängde för kvällen. Men även för att vi hade blivit förvarnade om att det skulle säkert vara mycket folk där.

Tiden, 07.00, blev även lite symbolisk och våra tankar vandrade till er där hemma då ni gick in i det nya året vi den här tidpunkten. Antar att det blev lite fyrverkerier och festligheter där hemma då. Här såg vi inga fyrverkerier eller något på himlavalvet vid midnatt och som skvallrade om att det var något speciellt. Något man saknade lite faktiskt. Fast via Aftonbladet.se så kunde vi i alla fall se att man haft ljusspel på Himmelska Fridens torg. Men vårt hotellrum ligger i en annan riktning så vi såg inget av det heller.

Vi for i alla fall i väg efter frukost med taxi och färden tog runt 35 minuter. Kostnaden för den här turen gick bara på 28 Yuan (ca 34 SEK) så det är billigt att åka taxi här. När vi kom fram så gick vi och löste biljetter för att komma in samt även för att kunna se på Pandorna (är en speciell entré inom området och som kostar extra att se). Men det är inga stora pengar det handlar om. Vi vuxna fick betala 15 Yuan per person och barnen gick in gratis. Det gör man om man är lägre är 1.20 cm. Till Pandorna gick vi direkt och det är rätt häftigt att se dem. Verkar ju vara de häftigaste gosedjuren och som man bara ser gott i. Tyvärr så är det ju fel säsong vi här så det var inte många som var ute, bara 1, utan man fick se dem inomhus istället. Efter det gick vi vidare mot lejonen och tigrarna. På vägen dit så passerade vi även lite andra djur som apor och en del olika fåglar. När vi kom till lejonen och tigrarna var det samma här som med Pandorna – de var alla inomhus. Tyvärr så var det även mycket folk där inne så det var svårt att komma fram till burarna så att barnen kunde se ordentligt. Isac fick dock sitta på Bosses axlar så han hade topputsikt. För Bosse, även om han inte är så lång, är i förhållande till den normala kinesiska höjden längre än de flesta. Men lilleman, Hannes, satt i bärsele hos Helena så han såg inte så mycket. Dock verkade han inte direkt ledsen över det utan var nog nöjd att han fick sitta där. För det hade varit en del ”slagsmål” mellan bröderna under vistelsen på Zoo om vem som skulle bli buren alt. sitta på Bosses axlar eller famn……. Men mammas famn fungerar ju det också….

Efter vi varit och sett på tigrarna och lejonen, samt hunnit med en kissapaus och då även sett björnar, så var det dags att äta lunch. Det gjorde vi på ett matställe som kallades sig The Australian Café. Men det enda australiensiska vi kunde förknippa med detta ställe var att de hade en liten tavla med motiv från Melbourne på. Inte ens öl och framförallt inte mat var något man kan förknippa med Australien utan det var lokal öl och mat. Var helt ok och det var inte några speciella överpriser som det lätt annars blir på sådana här ställen där man inte har någon större konkurrens….

Mätta gick vi sedan till Beijing Aqvarium som ligger inne på Zoo området. Här fick vi lösa ny entré och det var lite dyrare, 120 Yuan per person (för oss vuxna – barnen fortfarande gratis då de inte växt under tiden vi gick runt där…). Beijing Aqvarium är världens största och visst var det häftigt på många sätt. Isac var väldigt förundrad och sprang runt och sa ”Whow, kolla där pappa/mamma”. Hannes däremot somnade strax efter vi kommit in och sov i stort sett hela tiden vi var där i bärselen runt Helena. Tyvärr missade vi den stora showen de skulle ha kl. 15.00 med delfiner och andra showande djur. Vi var på plats vid 14-tiden och stå där i en timme men ett väldigt otåligt barn gick inte för sig. Vi hade gärna sett den då showen ska vara fantastisk men det är ju som det är. Istället gick vi för att leta efter en utgång som vi trodde vi visste skulle vara i den södra delen. Men det var lättare sagt än gjort så vi fick se ytterligare djur istället under försöket att hitta ut. Blev bland annat elefantområdet och kameler.
Till slut fann vi inte något annat råd än att gå tillbaka mot huvudingången/utgången. Då var det en vuxen av det täckta könet som hade ont i ryggen efter bärandet, en son som nyss fyllt år och som tjatade att han inte orkade gå och en lite man som fortfarande sov på i bärselen. Fadern började även han känna av ont i ryggen och trötthet i benen. Dels efter allt vandrande men även för att det kostar på att ha en liten man på axlarna en del

Men ut kom vi och vi tänkte att vi skulle vara smarta att gå över till andra sidan för att försöka få tag på en taxi. Detta för att de bilar som står vid utgången ofta vill ha helt hutlösa priser istället för att köra på taxametern som de skall göra. Fast när vi kom över var det inte bättre det direkt. Där var en busstation och det fullkomligt vimlade med människor där. På något sätt slingrade vi oss ut för att och kom ut på en annan sida men det var mer eller mindre lika illa det. Det var människor, cyklar, bilar – you name it – överallt. Inte det som man vill ha direkt när hela familjen är trötta och bara vill hem. Taxi fanns det heller inte så många att få tag på. När vi äntligen fick stopp på en, ja, stopp och stopp, han skulle släppa av ett par passagerare – så vägrade han att köra till vårt hotell. Han ville inte ens ge ett pris utan bara skakade förtvivlat på huvudet och viftade med händerna att vi skulle gå ut. Så det var bara att lyda och vandra vidare – uppgivna. För det var inte en idealisk situation vi nu var i direkt. Det började snart mörkna och vi visste inte hur vi skulle komma hem med andra medel än taxi. Vi fortsatte i alla fall framåt för att hitta en bättre plats att hitta en taxibil men de flesta som kom var redan upptagna. Efter ett tag kom vi fram till en korsning som vi ställde oss i. Strax därefter stannade en bilist och frågade om vi ville ha lift men då vi har fått rådet att inte använda oss dessa utan ska ha taxi där vi kan få ett kvitto tackade vi vänligt nej (efter vi sett att här var det faktiskt en del taxi som var tomma). Och kan man tro – en taxi stannade och Bosse gick fram och visade kortet vi hade fått från hotellet som visade var vi skulle. Fick vi åka med???? Nej, inte av den här heller utan även den här taxin skakade på huvudet när den såg vart vi skulle. Vad är det med dem egentligen tänkte vi – ska vi aldrig få komma tillbaka och hade nästan ångrat att vi givit oss ut på den här trippen. Då kom den här bilisten igen – gåendes – fram till oss och frågade igen om vi ville ha lift. Vad tron ni att vi svarade nu då…….. Ok, vad ska du ha? 70 yuan sa han. Taget – kör oss bara härifrån så fort som möjligt är du vänlig……

Ska man hårdra det så kan man nästan undra varför man ska åka taxi… Ok, det är billigt men 70 Yuan, ca 84 SEK, för en 20-30 min tur med en svarttaxi, vad är det? Och vi kom hem till slut – och det i en bil som var renare och inte luktade rök som de flesta taxi gör här. Fast – det finns säkert exempel på när det inte har slutat lika lyckligt.
Efter vi kommit hem så var vi bara uppe en kort stund på rummet. Sedan gick vi och åt på McDolnads i köpcentrumet här bredvid. Detta för att det var Isacs födelsedag och för att han gärna ville äta där då. Båda barnen åt med stor aptit och fick en varsin Happy Meal. Här fick vi 1 Big Mac Meny, 1 Dubbel Cheeseburger Meny, 2 Chicken McNugget Happy Meal med Juice och pommesfrites för ca 90 SEK……

Sedan var det dags att gå hem och lägga sig då vi som sagt alla var väldigt trötta efter dagen på Zoo och efterföljande dramatik att komma hem…

I dag måndag så har vi haft sightseeing med vår nya guide Vanessa i ett av de s k Hutong områdena här i Beijing. Det är gamla byggnader med smala gator och gränder. Vi tog oss runt med cykeltaxi och då de inte kunde ta oss alla i en, utan vi fick ha två, så började med att det blev lite liv på Isac om detta… Han fick åka med Vanessa och Helena vilket han inte alls tyckte var rätt utan han skulle åka med Bosse som hade Hannes….. Så det blev byte efter vi gjort första stoppet och då var han nöjd. Som vanligt när man kommer till dessa större turistattraktioner så blir man mer eller mindre överfallen av diverse försäljare som vill sälja allt ifrån vykort till krimskrams. Men ofta räcker det med att man säger tack men nej. Dock finns det vissa som inte ger sig men det är bara att vända dem ryggen till och nonchalera dem.

När vi kom tillbaka till hotellet så fixade vi nudellunch efter att Bosse varit i vårt ”lokala” supermarket och köpt det tillsammans med lite kex, jordnötter och öl, dvs en del av livets nödvändigheter. Det här med nudlar har blivit vår melodi för att göra en snabblunch. Här finns nudelboxar och där man bara häller i kryddor och lite annat som ingår och på med varmvatten. Sedan är det bara att mumsa i sig. Billigt är det (ca 4 Yuan boxen) och man blir hyfsat mätt på det – räcker i alla fall som snabblunch. Vi äter ju alltid på kvällen ordentligt

Planen var därefter att vi skulle åka till Silkmarket för att shoppa lite till. Men innan vi gjorde det så la vi Hannes så att han skulle få sin eftermiddagslur. Kan man tänka – både Bosse och Helena passade då även på att få blunda ögonen en liten stund. Fast sedan bar det av med taxi – kostade 13 Yuan den här gången. Vi handlade lite jackor som vi ska ha som presenter/julklappar, skor och långärmade skjortor samt hoodjackor till barnen samt skjortor till Bosse. Även en resväska modell ”soft” köpte vi och som vi kunde ha sakerna i. Här på Silkmarket är det lite mer hysterisk och man är med aggressiv i sin förhandling. Men vi kan det här nu. Vi har varit här tidigare och har gjort ett antal affärer nu. Så vi vet var vi ska betala och det är inte svårt att finna andra som säljer samma produkter. Även om alla säger att ”Ja, men det är inte samma kvalitet som här” så är det bara struntprat. Om ni någon gång åker till Beijing och går på någon av Silk eller Pealmarket så var inte rädda för att pruta – ORDENTLIGT. Gantskjortor som Bosse köpte(och som är av riktigt bra kvalitet) t ex började man med 850 Yuan st och vi köpte dem för 70 Yuan st. Vi skulle nog kunna få ner dem ytterligare något men det blir nästan löjligt till slut – är mer för att man ska pruta med dem som man håller på att bråka om några Yuan hit eller dit. Kommer man inte överens är det bästa att man helt enkelt går till slut – om de inte går efter dig – ja, då vet du att det blev för lågt och då har du ett hum om var det kan ligga i alla fall. Vi gjorde en sådan affär idag – på en jacka. Den prutade vi ner ordentligt och säljaren ville inte ge oss den till det priset. Så vi gick utan att köpa den. Hon kom inte efter och vi stod och funderade om vi skulle gå tillbaka och köpa den för hennes sista bud eller ej. Till slut bestämde vi oss för det så Bosse gick tillbaka. Då sa hon att det priset som hon gett oss var det absolut lägsta hon kunde ge och att det näst intill var hennes inköpspris. Nåja, det tror vi väl kanske inte men det blev väl i alla fall en affär till slut som vi båda kunde vara nöja med.
Efter vi kom ut så var det mörkt och nu visste vi även att vi kommer få problem att hitta en taxi till ett normalt pris. Men innan vi hade hunnit börjat leta efter någon bil så kom en kille fram till oss och frågade om vi ville ha skjuts. Vad ska du ha frågade vi? 50 Yuan fick vi till svar. Men gårdagens facit i hand så hoppade vi naturligtvis in och som igår så kom vi även fram. Dessutom med en chaufför som pratade engelska….

Kvällen avslutade vi här med att gå ner och äta av hotellets buffé. Var riktigt gott i kväll och alla åt med god aptit t o m Isac som varit rätt svår med maten här. I morgon är det en tur till Sommar Palatset med Vanessa. Får se hur det blir

När det nu gäller våra båda barn så kan vi säga att de finner varandra mer och mer. Hannes tar gärna lätt efter det som Isac gör och han ser lite upp till honom som en lillebror gör till en storebror – på gott och ont. Det är lite avundsjuk och bråk mellan dem men även lek och skratt. De blir även mer och mer fysiska med varandra. Brottas och så men även kramas och klappar varandra. Är så härligt att se

Men nu kära vänner är det dags att släcka och vänta in den nya dagen – och vet ni vad? Nu är det snart bara två nätter kvar här innan vi lyfter tillbaka mot Sverige………

Ha det så gott!
Bosse, Helena, Isac och Hannes

Dock – vi går in i ett nytt år som en ny och större familj. Vi har varandra och det är stort. Något över att skjuta raketer och dricka nyårsbubbel. På så vis spelar det inte någon roll om vi är på Hallavägen 24 eller här på Novotel och äter nudlar till nyårslunch och kinamat som nyårsmiddag Men missförstå inte – vi längtar verkligen hem vilket den här bilden kanske lite symboliskt visar:

Isac ser ut genom fönstret på hotellet och ber om att vi ska få komma hem....

Idag hade vi först tänkt att vi skulle åka till Beijing Zoo och spendera dagen där. Detta då vi fått rådet att försöka göra det före ”Spring Festival” som börjar här i morgon. För då är alla lediga och det kommer vara folk överallt har man varnat oss. Men Hannes var väldigt hostig och rosslig i natt och även Helena har börjat känna av en förkylning (Bosses däremot är nu borta). Vi skulle även få besök av Christina Wang, AC:s kontaktperson, under förmiddagen (oklart när) vilket gjorde att vi bestämde att vi tar en innedag så sjuklingarna får kurera sig.

Så det har vi gjort men vi har nu ett större hotellrum igen så vi slipper gå på varandra. Finns även utrymme för barnen att leka på. Även om Isac helst av allt vill ligga och spela på Bosses Iphone…. Är väl ytterligare en sak som vi får ta tu med när vi kommer hem – att stoppa detta spelberoende Nu försöker vi ändå hålla det på rimlig nivå men med tanke på vilken situation vi är i så har det varit en gåva att ha det med. Isac har haft något i alla fall att se framemot – sina spelstunder.

Christina kom senare delen av förmiddagen. Hon hade fastnat i trafiken vilket hon även skickat SMS om. När hon kom så blev hon förtjust i Hannes direkt och sa att han är/kommer bli mycket smart. Detta då hans huvudform enligt kinesisk tro säger att de blir det. Och nog för att de kan ha rätt. Han ligger väldigt långt framme i mycket tycker vi och förstår väldigt mycket. Han har ett otroligt kom ihåg och han är inte lätt att lura i den mån man nu försöker göra det genom att hålla undan saker för honom. Datorn har han redan förstått hur han ska göra för att använda musen och enligt fostermamman så gillar han att köra med radiostyrda bilar och flygplan (!). Alltså inga med sladdar utan radiostyrda….. Något som vi har fått se bilder på genom den fotopärm vi fick av barnhemmet. Ja, vi får väl se när vi kommer hem. Misstänker att vi kommer få lite att stå i med detta älskade barn

Hon frågade även vidare lite om hur vi haft det med Hannes samt beklagade situationen vi hamnat i. Men som vi sa till henne – kanske är det meningen att vissa saker ska ske med tanke på hur lyckliga vi nu är med vår kära älskade Hannes. Vi pratade även med henne om de kostnader som vi ska få betala för vår extra tid här. Vi har fått besked från AC:s landsasvarige hemma i Sverige att vi ska vägra betala några kostnader som är förknippade med vår guide Sylvia. De kommer de ta och det är något som ska faktureras dem. Inte oss. Så är det något problem med detta ska vi hänvisa till henne och ge telefonnumret till henne. Även om hon nu har semester. Men detta hade Christina nu även fått information om så hon skulle ta det med den ansvarige för CTWS. Är ju en hel del pengar som kommer krävas av oss så vi vill att det blir korrekt.

Helena har sin vana trogen gärna kontroll så hon har gjort ett Exceldokument där vi har uppskattat tiden och vilka olika kostander vi ska ta. Något som både Bosse och Christina var tacksamma för nu. Detta dokument ville Christina nu att vi skulle skicka till både henne och CTWS. Märkligt på sätt och vis. Det är ju de som borde skicka en specifikation på vad det kräver oss på men de har väl kanske inte fått in allt och vill få det klart så snart som möjligt. Tråkigt i alla fall att vi ska behöva ha kontroll även på detta i allt annat.

Efter Christina gått gick vi igenom dokumentet igen innan vi tills slut skickade iväg det till dem. Bosse gick därefter ut på jakt efter en mössa åt Hannes. Vi glömde tyvärr den gamla i taxin vi åkte med från Pärlmarknaden. Han gick till köpcentrumet som ligger bara ett kvarter härifrån. Ett köpcentrum som vi varit i tidigare – förra gången här i Beijing för att köpa lite matvaror. Men då hade vi bara snuddat vid det. Gisses var stort det var. Var i 6 våningar och väldigt djupt. Där fick Bosse springa en god stund innan han hittade en butik som hade barnkläder. Men det var inte en vanlig butik utan GAP for Kids. Som tur var så hade de både rea och han hittade en mössa där en tråd var lite uppfläkt. Så den var nedsatt till 88 Yuan och var riktigt fin och mysig. Så Bosse fick med beröm godkänt när han var åter på hotellet och visade sitt förvärv. I all fall från Helena. Hannes var väl måttligt förtjust i den skulle det visa sig….

På vägen tillbaka hade även Bosse handlat med sig nudlar, öl, Bacardi Breeze till nyårsslaget och en stor Coca-Cola. Han hade hittat en supermarket som var välsorterad bara ca 200 meter från vårt hotell. En butik som vi letat efter tidigare men då inte sett. Så det blev att vi festade på nudlar och Coca-Cola till nyårslunch och som alla lät sig väl smaka av

Efter det så blev det lite mer slappande och inget mer direkt konkret som vi hittade på. Barnen lekte lite och vi vuxna satt vi datorn och surfade lite eller läste.

På kvällen gick vi ut för att äta och gick först till köpcentrumet som Bosse hade varit på tidigare. Han hade där sett att 2 stycken våningar bara var med matställen. Men när vi väl var där så var det inget som vi fastnade för utan vi bestämde att vi går till vårt ”vanliga” ställe för nyårsmiddagen. Det som ligger bredvid hotellet. Där vet vi att vi inte kommer bli besvikna och maten är i förhållandevis billig. Så var det även i kväll – god mat till en rimlig peng, 200 Yuan exakt, för 2 rätter och med ris, 2 öl och 2 Color.
Sedan var det hemgång och nyårsdansen började…. Vi har ju med en dator och till den har vi kopplat externa USB-högtalare. Via Spotify kunde vi då köra igång den traditionella nyårsdansen och där alla deltog glatt – även om det var Isac som försökte leda den. Var riktigt roligt att se att även lille Hannes var med och dansade loss

Ja, sedan var det läggdags för de små medan de vuxna försökte Skype:a lite med sina nära och kära där hemma för att önska gott nytt år
Det var vår nyårsafton det…. Inget som varit direkt upphetsande eller extra ordinärt. Men vet ni – vi är helt nöjda med det. Vi har haft tillräckligt med spänning och äventyr på den här resan så det räcker och bli över….

I morgon är klockan ställd på 07.00 för att vi ska kunna komma upp i tid och gå på Zoo. När vi vaknar då är det Isacs födelsedag och för er kära vänner – ja då har ni ringt in det nya året precis….

Så Gott Nytt År!
Bosse, Helena, Isac och Hannes

Vi tog det lugnt och sov ut alla då vi visste att det kommer bli mycket resande under dagen så tid för vila lär inte finnas. Vi åt en rejäl sen frukost och tänkte sedan ta en sista tur ut till Yingze Park för att fota lite samt få lite luft – ja ren är dluften inte men lite motion samt utevistelse är alltid skönt

Innan vi gick iväg till parken så skulle vi meddela Sylvia om vi när vi önskade lunch då det skulle ingå denna dag. Vi talade med henne och bestämde att det får ske på flygplatsen då vi har gott om tid där. Vi fick sedan veta att Hannes pass blivit klart och vi skulle få det med oss idag. – Yippie så skönt att ha det i sin hand. Vi är inte så god vän med alla kinesiska myndigheter så vi har en misstro mot allt så att få det i sin hand var SUPERBT. Sylvia nämnde att hon stannar kvar och väntar på passet så vi kan gå till parken. Väl nere i lobbyn så mötte vi Hellen och som bad oss vänta då hon precis ringt Sylvia.

De nämnde då att Hellen, vår förra guide, varit på polisstation varje dag för att skynda på processen och passet var fortfarande glödhett när hon fick det i sin hand. Bosse och Isac skulle upp på rummet och lägga in passet i rummets kassaskåp. Helena och Hannes var kvar nere i lobbyn och det tog en sådan tid – hur lång tid tar det att lägga något i kassaskåpet? Tanken infinner sig att Bosse skall börja dokumentera allt därför denna tidsfördröjning. Hannes började till slut sparka bakut och Helena var osäker på vad han ville – var det toaletten eller var det denna långa väntan? Så de tog hissen upp. Vad är oddsen på att Bosse och Isac precis åkt ner i ”mötande” hiss?

Väl uppe på rummet börjar Helena undrar var städaren håller på med. Kassaskåpet från vårt rum håller på att lyftas ur och man undrar var alla våra saker är – viktiga papper som låg där inuti – har även hotellet börja lägga sig i våran sak – tycker de vi stannar för länge? Städaren kan ingen engelska men snart hör jag Isac i korridoren och Helena börjar förhöra Bosse om vad som hänt och var våra papper är. Det visar sig att kassaskåpet lyckats gå sönder ca 3 timmar före avfärd. Därav bytet. I alla fall av med alla vinterkläder och nytt toalettbesök för vi vill inte besöka de kinesiska stå toaletterna . Dessa toaletter är inte gjorda för att 2 personer skall vara där och det ihop med våra västerländska kläder gör det inte lätt när barnen skall gå och alla plagg skall av/ner.

Vi kom i alla fall iväg till Yingze Park och nu för första gången utanför hotellet så släpper Hannes garden och börjar springa omkring och busa tillsammans med Isac. Vi försöker ta lite kort och spela fjäderboll. Det blev en fin avslutning på tiden i Taiyuan. Åter på hotellet för att färdigställa packningen. Helena hade förberett det mesta under gårdagskvällen men det är ju alltid det där sista. Vi kom i alla fall ner i tid till lobbyn för utcheckning och avfärd till flygplatsen. Vi ser redan nu hur mycket packning vi har och vi vet att det väntar ytterligare en väska som vi lämnat i Beijing inför hemfärden. Nu har vi även 2 barn att rodda med och som tur var så har vi Sylvia till hjälp som håller koll på Isac åt oss tidvis. Vi går och kollar incheckningstiden och därefter iväg till KFC för att äta lunch. Vi fick sitta utanför då vi ej fick ta med oss trolleyn in med allt vårt bagage men det gick riktigt bra. Efter måltiden så börjar pojkarna busa och springa omkring för fullt. De leker tafatt och Hannes springer ömsom till mamma ömsom till pappa med glada tillrop. Vi beger oss efter detta till incheckningen och tänker äntligen. Men det skall man inte göra i den här provinsen. Väl framme så är det något som inte stämmer med Hannes biljett. Biljett är bokad men den är inte kopplad till hans passnummer. Tydligen så kan de inte hjälpa till med detta – vilket vi tycker är konstigt då de har alla uppgifter. I alla övriga provinser så kan man till och med åka med den s.k red booken (adoptionscertifikatet) men icke i denna provins. Här krävs pass och koppling till biljetterna. Tur att vi i alla fall hade passet. Sylvias resebyrå försökte fix denna koppling men det gick inte då incheckning påbörjats. Sylvia nämnde detta har inte hänt förut – in i det sista så vill de hålla oss kvar i provinsen. Lyckligtvis så går det fler plan denna kväll och de lyckades boka om oss till ett senare plan.

Vad hade hänt om vi inte fått passen express som vi fått? Inget som ens den inrikes resebyrån kände till. Så lite extra dötid att slå igen men det kändes ändå skönt att vi skulle komma iväg denna kväll.

Incheckning skedde nu utan problem och vi hade faktiskt mindre kilo med oss hem fastän vi köpt en del saker i provinsen. Vi lämnade bl a kvar en del kläder då de vi tagit med var allt för små för Hannes. Så han har nu en del av Isacs kläder till låns vilket faktiskt funkar rätt bra. Väl framme vid säkerhetskontrollen så var det en del kö och vi fick stå och vänta och nu börjar även Hannes bli lite otålig av att stå stilla efter allt bus som varit de senaste timmarna. Det som nu sker i kommande säkerhets kontroll är något vi aldrig upplevt tidigare – totalt kaotiskt. Vi fick först visa alla boardingpass samt pass för kontroll och vi måste stå exakt framför säkerhetsvakten. Därefter tror man ju att man kan lägga ner boardingpassen – tji fick vi efter 2 m så var det dags att visa dem igen innan allt skulle åka igenom och röntgas. Vakterna ville att Isac skulle gå igenom först och själv av alla och vi har ju alltid sagt att han ska vänta på oss – Helena säger åt honom att vänta och vakterna manar på honom – den stackaren vad ska han göra? Därefter så kommer den obligatoriska genomsökningen då det alltid piper i deras säkerhetsgrind. När det väl är gjort så tror man ju att man är klar. Icke – nu skall skorna av och röntgas separat. Alla springer runt som yra höns då skor ska fram och tillbaka till personer som gått igenom. Sedan ska man förhoppningsvis fått tag på sina saker som åkt igenom röntgen. Våra stackars barn, och framförallt Hannes, blir lite chockade.

Ja väl när detta är gjort så drar vi vidare mot gaten och ytterligare väntan. När vi sitter där och väntar är det många kineser som lockar barnen med godis och det känns inte riktigt bra. Hannes är dock förståndig så han kollar första gången på pappa och begär lite bekräftelse att det är OK. Därefter så verkar det vara fritt fram så när de erbjuder nötter mm så rasslar handen så man hinner inte stoppa dem. Det är säkerligen deras seder men vi vill ju inte gärna att våra barn skall springa fram till främmande människor så fort de erbjuds godis – men ändå så vill man försöka stoppa det på ett icke förödmjukande sätt.

Påstigningen på planet är givetvis föresenat. Men enbart pga städning får vi höra och när vi alla väl är på plats så går det undan. Vi är ju osäkra på hur Hannes skall ta flygresan men han sitter lugnt och man kan rätt lätt förvilla bort honom. Efter ca 50 min så är vi åter i Beijing och vi väntar så vi är de sista av planet så att vi enklare kan få med oss alla våra saker. När vi väl går av så nämner Silvia att hon hörde inget skrik därbak och det är onormalt bara så ni vet.

Vi traskar oss igenom x antal rulltrappor/banor till Isac stora glädje ner mot bagageutlämningen. Väl framme så kollade Helena och Hannes toalettmöjligheten men det var extremt lång kö så det blev åter till resten av familjen. Väl där så såg vi att våra väskor redan började rulla fram och vi tänkte snabbt göra ett nytt försök på toaletten då vi visste att resan in till hotellet kan ta ca 40 min. Nu var kön mindre och faktiskt så var timingen rätt OK så vi kunde få en normal toalett. Försök gå in på dessa små toaletter med en ryggsäck som väger bly – utrymmet är begränsat. Ner med kläder och av med säkerhetsblöjan (Hannes är faktiskt torr både dag och natt men han har använt s.k splitpants så vi använder blöja för säkerhets skulle om vi inte kan tyda honom.) Allt går bra men sedan ska blöjskiten på igen och dessa små klisterlappar fastnar överallt där de inte ska och böja sig med denna blyryggsäck är oooooootroligt jobbigt. Hannes vill iväg då han tycker allt tar allt för lång tid.

Väl ute från detta klaustrofobiska utrymme så beger vi oss ut mot bussen men fick besked av Syliva att boardingpassen ska fram ytterligare än en gång – till vad då kan man ju undra. Rätt snart fick vi svar på detta då en tjej kom fram tog boardingpassen och snabb rippade av våra taggar som rörde bagaget och sedan räknade hon antal kolli som vi hade på bagagevagnen. Ytterligare ett sätt att kontrollera så att man ej plockat med sig för lite eller för mycket bagage – skit i vilka kolli vi plockade.

Vi kom sedan ut till ett kallt Beijing ca -4 grader och vi hade en ny minibuss som väntade på oss. Väl inne i bussen så tog det inte många minuter innan Hannes somnade. Färden in till hotellet gick snabbt då det för en gångs skulle var lite trafik. De har gjort staden lite mer pyntad så många träd har massvis med ljusslingor så det känns riktigt pampigt. Sedan in på hotellet och fixa rum, hämta ut vår lämnade resväska som innehåller bl a vår efterlängtade whiskey, taxfree godis mmmm. Vi kom upp på rummet och fick säga farväl till vår guide Silva då vi nu kommer få ha Vanessa återigen. Känns lite sorgligt då hon har varit med oss under så lång tid och verkligen förgyllt vår vistelse i Taiyuan då hon berättat mycket kring Kinas historia, kultur och varit behjälplig med allt som vi bett henne om. Vi kan väl säga att de lokala guiderna ej motsvarade detta – var nog mindre än 5 min under de dagar som de på något sätt informerade om sin provins, stad mm.

Det var i alla fall så skönt att äntligen fått komma till Beijing så vi fick snabbt försöka rodda fram barnens pyjamas samt våra necessärer som låst in sig i resväskan. Vi fick bryta oss in i den då den ej tog den kod som vi har på den – något har hänt även den. Vi fick i alla fall upp den och barnen snabbt i säng med lite välling – ja även Isac ska ju ha välling numera – vilket vi faktiskt har förberett oss på. Sedan var det dags att fixa lite kaffe och ta en whiskey och slappna av och ha en pratstund. Som sagt känslan var enormt skön att vara ett steg närmare hemma.

Fredagen var inställd på att vi skulle shoppa efter vi lämnat av Hannes pass + vår redbook för att fixa visum hos Svenska ambassaden. Vanessa ringde oss och vi gick ner för att lämna över allt till henne vid 9 tiden. Därefter skulle vi ta och äta frukost och det finns en hel del att ta för sig av. Efter denna långfrukost så åter till vårt rum för att göra oss klara för utgång. Då ringer mobilen och det är Vanessa som ringer och säger att svenska ambassaden fixade visumet på stört så om vi är kvar så kommer hon inom 15 minuter – yes nu var alla papper i hamn. Vi valde att stanna kvar och fixa lite mail för att kontrollera ev tidigare hemresa men även kring hur våra extrakostnader skulle hanteras. Vi har fått olika besked beroende på vem vi frågar så vi satt och gjorde en egen kalkyl med de uppgifter vi vet för att ha som underlag. Vi fick iväg dessa mail och nu hade tiden runnit iväg så det var bättre att stanna kvar på rummet och äta lite snabbt och att Hannes kunde ta sin eftermiddags lur. Vi provade värma till lite svensk barnmat till Hannes– köttbullar och makaroner men det fick nobben direkt.

Vi frågade Isac om han var hungrig och fick följande svar:

Om jag känner efter så är jag hungrig och känner jag inte efter så är jag inte hungrig därför känner jag inte efter…..

Han åt i alla fall upp barnmaten med god aptit – som smålänning så tar det ju i att behöva slänga maten. Därefter så började Helena söva Hannes men han var inte riktigt med på noterna men med lite bestämdhet så varvade han ner och det tog inte många minuter innan han sov. Vi skickade ut Bosse för att köpa nudlar som vi kunde ha som lunch lite senare för det borde väl Hannes tycka om i alla fall. Åter från butiken så gick Bosse och Isac i väg till poolen – de har ju försökt några gånger i Taiyuan men det har varit stängt de sista gångerna så det var ett tag sedan. Helena var kvar på rummet för att fixa lite med mail, bloggen, packning mm. Väl åter från poolbesöket så vaknade Hannes och vi fixade iordning lite nudel lunch. Det slank ner i allas magar och vi kan se att Hannes är lite proffs på det här då han vet hur nudlarna skall tas. Vi tog sedan på oss för att åka iväg till Pearlmarket för lite shopping – ska testa stället som Helena prutade bort sig på förra gången vi var i Kina. Bosse gick och fixade lite information kring taxiresorna dvs rimlig prisnivå men även en översättning för hur vi skulle ta oss åter till hotellet utan ockerpriser dvs körning enligt taxameter.

Hotellet hade 2 st som följde med oss ut på gatan för att stoppa taxi och som de sa det är fredag så det är lite svårare och det är mycket trafik. Vi fick dock tag på en taxi som trots extremt mycket trafik lyckades köra dit för 17 yuan men det avser endast sträckan så vi gav lite dricks – 20 yuan – hur långt kommer vi hemma på den taxan? – framkörningsavgiften är väl större. Vi anlände till Pärlmarknaden och skulle ta oss till Nancys shop som har lite mer av fasta priser när det gäller kläder. Vi började med en del Peak jackor till barnen och fortsatte sedan med en massa Polo tröjor i olika storlekar och färger. Sedan var det dags för mamma och pappa och vi hittade en hel del. Det vi kan säga att det tar på krafterna att shoppa och ha 2 barn som håller på och busar för fullt. De håller dock modet uppe och med mammas smurflåda med snacks så håller det sig helt Ok. Det vi kan se är att det blir lite våldsamt bröderna emellan och Isac har inte riktigt koll på det så Hannes få sig en del smällar –tur han är så tålig av sig. Den som dock fick mest uppmärksamhet var nog Isac som efter nysning satte igång ett näsblod som heter duga. Många i personalen kommer fram och hjälper till då de först inte förstod vad som hänt. Isac liggande på golvet i Bosses knä för att försöka få stopp på det. Helena försöker under tiden sammanställa dagens shoppingtur och slutsumman hamnar idag på 2000 yuan.

Då var det dags att försöka ta sig hem till hotellet och nu var vi förberedda vad vi skulle betala samt hade en översättning att vi ville köra på taxameter. Men det var inte många som ville i denna trafik en fredagskväll. Där går man med 2 barn och Bosse släpar på en full shoppingbag. Helena tyckte vi skulle runda och åter till där vi själva blev avsläppta av vår taxi. Väl där så fick vi tag på en som var villig att köra oss på korrekt sätt till hotellet. Vi kan väl säga att köra i Beijing i denna trafik – vem vill göra det? Det är bilar precis överallt. Trafikljusen gör inte mycket skillnad då bilarna står mitt i korsningar på tvären och hit och dit – men hem kom vi i alla fall. Väl åter på rummet så ville vi snabb kolla mailen för att se om vi fått svar kring ev ombokningar. Det hade vi och det skulle kosta ca 10000 att boka om vår hemresa 3 dagar tidigare. Lägg därtill vår tidigare ombokning samt komplettering så skulle dessa ombokningar i så fall hamna på ca 15000. Vi beslöt att det inte är värt, då vi nu gärna vill hem, det då det är så få dagar som skiljer. Så vi stannar kvar som vi ställt in oss på och tar det lite lugnt och kör lite sightseeing mm.

Vi gick sedan ut och åt lite kvällsmat på restaurangen som ligger bredvid hotellet – de har toppen mat till ett riktigt hyfsat pris. Vi gick åter till rummet och börjar göra iordning för natten. Bosse fick kontakt med sina föräldrar via Skype och kunde berätta att vi stannar till den 5:e och att alla papprena nu är klara. Vi kunde därefter avsluta ännu en kväll men lite gott kaffe och en whiskey.

I morgon väntar vi besök av Christina Wang som är vår kontakt i Beijing. Hon vill gärna hälsa på vår nye familjemedlem och även oss nu när vi haft så mycket kontakt. Vi får därefter se om vi kommer köra mer shopping alternativt åka till Beijing Zoo. Vi fick tipset att vi borde nog ta det imorgon för på söndag så börjar de kinesiska helgdagarna så det kommer vara smockfullt med folk ute i Beijing för att fira ”spring festival”

Ha det gott alla och Gott Nytt År från oss här i Mittens Rike!

Bosse, Helena, Isac och Hannes

Det började med att Bosse och Isac gav sig iväg med en taxi tillsammans med guiden Sylvia för att försöka hitta barnhemmet. Ja, det är korrekt – den vägbeskrivning som vi hade fått innebar troligtvis att vi kommer få stanna och fråga efter vägen ett par gånger. För det ligger en bit ut och taxichaufförerna här i city är inte så bekanta med de områdena sa Sylvia. Men vi hade väldigt tur. Första bilen som Sylvia kallade in (man är tvungen att ställa sig vid väggrenen och vinka – går ej att beställa av någon anledning) svängde in och tog upp oss. Nu var det inte nog med det. När Sylvia förklarade vårt ärende så nickade bara chauffören och sa att han visste på ett när var det var. Men med hjälp av vägbeskrivningen som Sylvia hade fått och kompletterat med så sa han att det inte skulle vara något problem. Så det bar i väg i morgontrafiken.

Chauffören hade inte dragit en vals utan han körde direkt till barnhemmet. Tog ca 40 minuter. Under tiden som vi åkte så bad Isac att få spela då Bosse vid något tillfälle hade sagt att han skulle kunna få det om han följde med. Ja, och det är lika troligt att en snöboll kan överleva helvetet än att Isac skulle glömma något sådant. Så han satt mer eller mindre hela färden nersjunken i något spel som Bosse hade laddat ner som julklapp till honom.

Men Bosse satt och såg ut samt filmade lite under färden. Från att det varit citymiljö med moderna bostäder och kontor blev området vi körde igenom mer och mer fattigt och smutsigt. Men när vi kom fram så visade sig barnhemmet vara en ganska modern byggnad och med lekpark utanför. Dock asfalterad men ändå en lekpark. Byggnaden var en ett stort komplex med vaktkur innan vi fick komma in. Sylvia var tvungen att anmäla oss till vakten och sedan kom en av personalen ut och hämtade oss.

Sylvia hade förvarnat och sagt att Bosse inte kommer att få filma inne ifrån barnavdelningarna eller på annan plats än utanför och på det kontor som vi skulle få komma upp till. När vi gick in och uppför trapporna så såg man på väggarna tavlor med foto uppsatta på barn från barnhemmet och deras nya familjer. Barnhemmet uppmuntrar nämligen att man håller kontakten efter man fått sitt barn. Det fanns även bilder på barnen och deras fosterfamiljer och kunde man ana – helt plötsligt pekade Sylvia och visade på en tavla. Den var på Hannes och hans fostermamma och fostersyster. Jätteroligt och något som vi naturligtvis dokumenterade både med film och foto.

När vi kom in på kontoret där vi skulle få prata med en av cheferna så kom dagens första överraskning. Vi fick en stor vepa med en inskription av kinesiska tecken och som har följande innebörd:

“As heaven maintains vigor through movements,
a gentle man should constantly strive for self-perfection.
As earth´s condition is receptive devotion,
a gentle man should hold the outer world with broad mind”

Vepan vi fick av barnhemmet

Bosse blev väldig rörd av deras omtänksamhet och kunde inte låta bli att fälla en liten tår när han fick vepan och när de berättade om tanken med den. Efter vi hade fått den så ville de ta ett kort på oss tillsammans med chefen där och vepan och som ni kan se ovan. Något som vi naturligtvis ställde upp på även om Isac var motvillig att lämna sitt spel….

Bosse gick därefter runt och tog lite kort. Men det var inget speciellt han kunde ta på direkt då vi bara fick ta bilder inne på kontoret. Några bilder blev det dock. Sedan var det dags för dagens överraskning nummer två för Bosse. Personalen började prata med Sylvia som därefter sa ”Du kan få träffa fostermamman om du vill. Hon kan komma hit till barnhemmet”. Om vi ville. Fosterfamiljen är en del av Hannes historia och att inte ta del av den skulle inte kännas rätt på något sätt mot honom. Vi kan inte ändra det som hänt på något sätt och han har rätt att få veta så mycket som möjligt av sin bakgrund om och när han vill. Då vill vi naturligtvis kunna säga att vi gjort så mycket som vi har kunnat för att ta del av den. Precis som vi gjort även för Isac.

Sedan sa Sylvia – ”Det är bara ett problem, hon har bara cykel och kommer inte kunna komma hit i tid. Men jag kan åka med taxin och hämta henne om det är ok”. Ja, självklart. Åk bara sa Bosse. Angelägen om att kunna få träffa henne. Så Sylvia åkte iväg och efter ett tag öppnades dörren och en gråtandes kvinna kom in tillsammans med Sylvia och en från personalen. Det var fostermamman och som sa via Sylvia att hon varit så ledsen sedan Hannes togs från dem och att hon varit så orolig för honom. Att han inte skulle få det bra i sin nya familj.

Det var verkade vara en underbar och kärleksfull mamma och både hon och Bosse stod och fällde fler tårar tillsammans. Efter ett tag frågade Bosse om han kunde få ställa lite frågor om Hannes och dessutom filma under tiden. Ja, det skulle gå bra men då ville hon inte gråta för Hannes skulle ju säkert se filmen förr eller senare. Hon ville inte att han skulle ha den bilden av henne. Så hon försökte samla ihop sig före filmen startade. Men det gick inte länge förrän tårarna kom igen.

Bosse ställde en del frågor och en del var kanske inte de mest intellektuella för att få reda på Hannes bakgrund. Det var mer praktiska frågor. Men vi har fått reda på väldigt mycket redan från barnhemmet som har fått svaren från fosterfamiljen i sin tur. Något som vi är väldigt tacksamma för. Här har vi fått betydligt mer information om än med Isac. Fast i Isacs fall så hade han inte varit i någon fosterfamilj utan hela tiden på ett barnhem.

Information som vi även fick när vi träffade Hannes för första gången var en bok/pärm med bilder och texter från att han var bara ett par dagar gammal till bilder med fosterföräldrarna. Det känns så härligt att kunna ha detta för framtiden. Något som vi tyvärr inte kunde få på Isac och som vi speciellt nu ser är något som vi verkligen saknar.

Vid mötet med fostermamman så kom vi in på Hannes framtid. Hon ville gärna få information och bilder på honom under hans uppväxt. Något som vi gärna sa att vi skickar. Men då bröt föreståndaren in och sa att vi inte kommer få skicka direkt till henne då man inte får ha direktkontakt med fosterfamiljerna. Utan e-posten måste gå via barnhemmet som i sin tur skickar det vidare till fosterfamiljen.

Sedan blev vi avbrutna av föreståndaren som sa att nu räcker det med filmande och frågor. Nu ville hon att de skulle få en bild på oss tillsammans samt att vi även skulle få ta en bild. Bosse förstod inte då varför det var så bråttom men det var inget att göra. Men vi dikterar inte villkoren direkt utan det var bara att göra som de ville. Så Bosse och Isac ställde upp tillsammans med fostermamman och föreståndaren.

När detta var klart kramade Bosse om fostermamman och sa adjö. Sylvia körde därefter tillbaka henne till hennes bostad med taxin. Bosse och Isac stannade kvar på kontoret och blev bjudna på varmt vatten. Ja, hur smakade det då? Som varmt vatten…. Fattar inte varför de är så glada i detta men det är väl främst för att hålla värmen som vi har förstått det. Efter ett tag ringde telefonen och de bad mig komma till den. Det var Sylvia som sa att nu var de på väg tillbaka och hon ville att vi gick ner till huvudgrinden och mötte dem. Om vi ville ta fler bilder så var vi tvungna att ta dem nu. Bosse började packa ihop sina saker men även en manlig i personalen började hjälpa till. Man kunde märka att de hade väldigt bråttom och skyndade på oss.

Bosse tog lite bilder på vägen ner och han kunde se att mannen i personalen tittade lite oroligt sig omkring och hastade mot huvudgrinden. Han hade även Isac i sin ena hand och som tittade lite oroligt efter sin pappa. När de kom ut till grinden så var Sylvia och taxin där strax efter. Sylvia frågade Bosse om han hade fått alla bilder som han önskade och när han sa att han inte hade fått det för att de hade haft så bråttom så sa hon att det är ok att gå in igen. Men då bröt mannen från barnhemmet in och sa att ”Nej, det är inte ok utan ni måste åka nu med en gång”. Han pratade även lite med Sylvia som nickade och bad Bosse hoppa in. Bosse fattade inget men satte sig i taxin igen och de åkte iväg.

Efter ett tag så frågade Bosse om vad det var som hade hänt och varför det helt plötsligt blev så bråttom att åka därifrån. Innan Sylvia svarade så frågade hon om kameran var igång och han filmade. När hon fick ett nekande svar så berättade hon att det som vi gjort inte var ok egentligen. Vi skulle inte få besöka barnhemmet och absolut inte få träffa fostermamman. Nu hade den högsta chefen för barnhemmet kommit tillbaka dit och det var därför som det blivit så bråttom. De vi hade träffat hade på eget bevåg låtit oss få både komma dit och träffa fostermamman. Skulle deras chef se att vi var där och dessutom gick omkring och filmande och tog bilder skulle de få stora problem. Så det var det som var skälet till att det hade blivit så abrupt avbrutit och att vi var tvungna att lämna så snabbt. Om man ska besöka dem så måste det gå via Civil Affairs och man brukar även få betala ganska mycket pengar för att få komma dit.

Så de var skälet och som gör att vi är än mer tacksamma för att det blev arrangerat. För det är inget som de absolut inte behövt göra utan gjorde av ren vänlighet. Vi ska även här skänka ett stort tack för vår guide Sylvia som ordnade detta och tog kontakt med barnhemmet. Tack och lov så blev det inte något problem för dem och det är ju i alla fall något som gått bra på den här resan.

Under resan tillbaka till hotellet berättade även Sylva lite mer om vad fostermamman hade sagt. Hon hade tidigare varit orolig för Hannes framtid men att efter sett bilder som Bosse hade visat från kameran och träffat honom så var hon ”relaxt”. Hon tyckte att Bosse såg så snäll och vänlig ut att nu var hon lättad. Att vi även hade Isac sedan tidigare hade också underlättat tyckte hon och fick se honom.

Sylvia berättade även vidare om hur det hade gått till när de fick vet att de skulle lämna Hannes till oss. De hade blivit kontaktade av barnhemmet i torsdags och som kort sagt att de skulle komma in med Hannes på måndag morgon till barnhemmet. Normalt sett har man 2 månader på sig som fosterfamilj att förbereda att man ska lämna sitt fosterbarn. Men nu fick de nästan bara 3 dagar till tillsammans. När fostermamman ringde till hennes man, som jobbar på annan ort och inte skulle hinna hem till att säga adjö, så hade han blivit förtvivlad. Han hade sagt ”Hur kan de göra så man måste ju få längre tid på sig???”. Men som Sylva sa lite hårt – ”de vet vad de måste göra när beskedet kommer om att de ska lämna sitt barn. Det är en överenskommelse och som det har skrivit under på och kan inte göra något åt det. När det är akutfall så är det så här”.

Nä, de kan kanske inte göra något åt det. Men deras känslor är ju inte så lätt att stänga av bara för att ett papper finns där. Vi har full förståelse för deras tankar och känslor, speciellt vad vi själva nu har gått igenom. De älskade Hannes som sin egen och att behöva lämna honom kändes naturligtvis oehört svårt. Vi lovar dock att vi inte ska göra dem besvikna. Hannes ska verkligen få ett liv som vi ska göra det bästa för ska bli så bra som möjligt.

Åter till hotellet så träffades vi igen alla. Under tiden som Bosse och Isac hade varit på barnhemmet så hade Helena och Hannes varit ute i en Yingze parken. Helena hade tänkt se om han ville leka lite. Men Hannes hade varit väldigt avvaktande och under hela gångvägen dit så hade han varit väldigt misstänktsam. Ett beteende som vi märker av när vi går ut från vårt hotellrum och som uppenbarligen har blivit den trygga zonen för honom. Här är han helt annorlunda. Lekar och stojar och är väldigt aktiv.
Vi har i dag även sett av kokurrensen mellan bröderna. Om Hannes går till någon av oss så vill gärna Isac komma emellan. Hannes försöker då putta bort honom och då kan det bli lite liv. Men det finns även en spirande syskonakärlek som kommer. Isac har i dag flera gånger försökt få en kram av Hannes men utan framgång. Men under kvällen när vi var och åt på Pizza Hut så blev det både ett par pussar och kramar dem emellan. Så det är på gång och vi tror nog att bara de får vänja sig vid varandra och att de har oss tillsammans så blir det nog bra

Isac, Helena och Hannes första dagen

Men den vi ser tydligast på att det är en omställning för är på Isac. Han är väldigt ”på” och kräver mycket uppmärksamhet. Får han inte det så blir det lätt att han gör saker för att få det och stänger av öronen…. Detta har vi i och för sig vart beredda på men det är i sanningens namn lite mer än vad vi väntat. Han har även flera gånger sagt att den här lillebrorn inte är sjuk. Som om han är rädd för att förlora även honom. Kanske har det som hänt påverkat Isac mer än vad vi hade trott. För han nämner Theo ibland och att Hannes är hans nya bror istället. Ja, vi får se hur det utvecklar sig. Troligtvis kommer vi ta hjälp av barnpsykolog för Isac och det är inte otänkbart att vi själva även bör prata med någon om våra upplevelser här. Även om det i dag känns mycket bättre, kanske för att vi har lätt för att visa våra känslor och kan prata, så kan det ändå vara bra att få en sådan kontakt. Det är i alla fall rådet som vi har fått från flera.

I morgon kväll ska vi dock äntligen få lämna Taiyaun och flyga tillbaka till Beijing. Vi har fått klart det papper som ska göras här och passen blir förhoppningsvis klara i morgon också. Blir de inte det så kommer de skickas till Beijing istället. Något som inte är helt ovanligt ändå visade det sig. Att allt nu blivit klart så här snabbt ska vi återigen tacka myndigheter, Adoptionscentrum och vår guide Sylvia och hennes organisation för.

Även om Beijing inte är hem så är det i alla fall en bit på vägen. Där finns mycket mer att göra och förhoppningsvis kommer vi kunna hinna med lite shopping också där. Vi har även pratat om att göra ett återbesök på Beijing Zoo för att se Pandorna igen. Nu kan ju Isac i alla ha större behållning av det än förra gången

Till sist – vi har ingen möjlighet att gå in och svara på alla era kommentarer. Men ni ska veta att vi läser alla och vi är så tacksamma för att ni finns där.

Med kärlek
Bosse, Helena, Isac och Hannes

Dagen började dock med att man gick och var lite orolig och spänd. Vi kände nog alla inkl. Isac att det här är den dagen och inget får nu gå fel. Även om vi hade vårt möte inbokat så var vi ändå på vår vakt för besked här verkar verkligen vara något som kan ändras snabbt.

Men det var sant och vi satte oss i en speciellt bokad buss och åkte för att träffa vår son tillsammans med guiden Sylvia. Mötet var inbokat till 09.00 och vi var på plast 5 minuter innan. Fast det var lite snopet när vi kom upp för det var stängt….. Men utanför kontoret stod även ett annat par från USA som även det skulle genomföra en adoption så vi var ändå lugna att personalen skulle komma. Vilket det även gjorde 09.05.

Inga barn fanns dock där och de kom heller inte upp med en gång. Istället fick vi börja med att göra klart alla papper den här gången. Något som vi faktiskt tyckte var bättre än förra gången vi var här uppe då alla barn var där när vi kom in i rummet (5 familjer gjorde det samtidigt då) vilket gjorde att det blev något kaosartat. Den här gången vare det som sagt mycket lugnare och efter ett tag så öppnades dörren och barnen kom in, Hannes och den andra killen som skulle till USA, uppflugna i famnen på personal från barnhemmet.

Hannes var underbar och såg så välmående och härlig ut som vi hade hoppats. Men han var väldigt avvaktande från början. Visade inte några speciella uttryck utan var mycket neutral i ansiktet. Något som han behöll fram tills vi kom åter till hotellet och varit där en liten stund. På kontoret gav vi honom lite godis och dricka som han tog emot utan några större problem. Men det förstår vi nu att mat och godis är något han verkligen gillar…

Isac gjorde sitt bästa och var som förra gången väldigt härlig. Det blev både försök till kramar och pussar samt kindklapp från Isac. Isac verkade även lycklig över att nu äntligen har fått bli storebror.

När vi kom tillbaka till hotellet från Civil Affairs (där vi hade gjort klart de första papprena och hämtat Hannes) låste vi mer eller mindre in oss på vårt rum för dagen. Detta för att vi ville att de bara skulle vara vi och inget annat som störde vår första anknytning. Man var lite på sin vakt i början för att se om det fanns något som inte fanns med i hans rapport. Mycket beroende på det som hänt tidigare och för att ett vän som är barnläkare sagt att mellan 25-30 procent av barnen som har läpp, käk och gomspalt även kan ha andra symtomer/sjukdomar. Men det var bara att kapitulera för han var en sådan otroligt liten personlighet. Det tog inte lång stund innan han öppnat upp och börja le. Sedan var leken i full gång med bl a bilar och en leksakstelefon. Naturligtvis skulle även storebror vara med och leka med dem – gärna samma som Hannes ville ha. Så det var snart lite bråk mellan dem

Vi beställde upp mat via rumservice och den första måltiden vi hade tillsammans bestod i av Cheese and Ham Sandwich med pommesfrites och ketchup samt 2 st Heiniken öl till oss vuxna…. Detta för att vi bara ville ha något enkelt och lätt. Alla åt med god aptit men det som var mest populärt för både Hannes och Isac var pommesfriten. Fast lite av sandwichen gick även ner för dem

Vi hade fått order om att vi även måste hålla oss i rummet tills läkaren har kommit och sett på honom. Hon dök upp strax efter vi ätit klart och det visade sig vara samma läkare som hade besökt oss förra gången. Hon sa direkt, via Sylvia, att den här pojken såg riktigt frisk och hälsosam ut. Därefter fick vi lägga honom på sängen så hon kunde göra en enklare undresökning. Det hon gjorde var att lyssna på hjärta och lungor till en början. Hon höll på en stund så man blev lite fundersam om hon hade hört något som inte var normalt. Men när hon tog av sig stetoskopet sa hon att hans hjärta är mycket starkt och att det inte finns något fel på honom utan tvärtom. Skönt…
Hon fortsatt sedan med att se på hans operation av läppen och gommen. Hon konstaterade att läppen såg väldigt bra ut och även gommen hade läkt bra och med en operation som verkade vara lyckad. Det enda som hon sa som behöver korrigeras i framtiden är att näsan måste lyftas något och att en tandreglering måste ske. Men detta var inte något som vi inte kände till sedan tidigare utan det hade vi förstått genom vår kontakt med LKG Teamet på Sahlgrenska.

Hon ville därefter se hur han gick så Hannes fick ställa sig upp och gå till Helena. Läkaren konstaterade även där att det såg mycket bra ut och att han har en bra hållning. Även det hade vi kunna konstatera den korta stund vi hade haft honom. Han rör sig helt obehindrat och ligger mycket längre fram i detta avseende jämfört med var Isac var när v fick honom (fast det skiljde nästa 6 månader på dem).

När hon skulle gå så gratulerade hon oss till vår son och sa att han måste varit värt att vänta på istället för Theo som hade varit mycket sjuk. Ja, det kan vi naturligtvis inte säga emot med facit i hand men orden var ändå starka som ni säkert kan förstå.

Dagen fortsatte med att vi bara umgicks på hotellrummet förutom en middag senare på kvällen nere i en restaurang på hotellet. Under den här tiden så upptäckte vi en kille som är kärleksfull, busig, har ett härligt skratt, är väldigt smart och förstår saker och ting väldigt snabbt, är starkt och kraftfull. Kort sagt – vi blev fullständigt förälskade i honom. Han verkar även ha knutit an till oss också då han direkt tyr sig till oss när andra är i närheten. Det är dock till Helena som han har den starkaste anknytningen till nu vilket är förståligt. Henne kallar han redan nu för mamma medan ordet pappa ännu inte kommit. Bosse får dock utan några problem hantera honom och han går obehindrat till dem båda. Något som inte var fallet när vi adopterade Isac. Det var inte förrän mycket senare som Isac släppte Bosse in i sitt liv på riktigt.

Vi förstår dock att det i vissa avseende inte kommer bli en helt lätt resa. Fast det är naturligtvis inget som vi heller inte hade räknat med. Det finns redan nu en avundsjuka mellan bröderna och vi märker på Isac att han vill ha mer uppmärksamhet. Som tur var är så kan de även leka och busa tillsammans och det är med kärlek man ser på dem när de kramar varandra.

Idag tisdag så var det dags för den stora dagen. Hannes skulle äntligen bli vår då vi enbart haft honom till låns 24 h.

Helena hade ställt klockan på 6 för det är mycket som skall hinnas med på morgonen och vi vet ju inte riktigt hur allt kommer funka med nya rutiner osv. Helena börjar med att starta datorn då vi sent igår kväll fick översättningen kring hans dagliga rutiner. De uppgifter som vi har sedan tidigare är ju ca 6 månader och det har väl hänt en del sedan dess. Fokus var ju nu på frukostrutinerna dvs äter han välling fortfarander eller ej – ICKE på morgonen puh ett moment mindre.

Som vanligt så försökte Helena rodda runt för att få ihop schemat och bli klara i tid är inte lätt med en man som Bosse som hela tiden säger – ta de lugnt det ordnar sig. Fick till slut ihop familjen ner till frukostsalen och nu skulle vi undersöka vad den lille mannen kunde tänkas äta. Litet hop plock utav diverse saker, congee (risgröt), korv, olika meloner, broccoli. Det blev ett första stopp och se vad som ev kunde slinka ner och det blev 2 av 5 inte dåligt så risgröt och vattenmelon är helt ok.

Bosse fick ta hand om Isac under denna tiden och vi undrar hela tiden om det skall bli någon konkurrens då vi fått veta att Hannes är en matglad kille. Något vi kan se på hans goa hull. Han och Isac väger i princip lika mycket trots det skiljer nästan 2,5 år…. Helena gick ut på en ny runda för att leta efter tänkbara saker som skulle kunna accepteras. Det som gick ner var yoghurt samt ägg – verkar dock dela storebrors uppfattning om att vitan är godast.

Helena hade beställt omelett men den skulle nu plötsligt båda pojkarna ha av den så det blev inte mycket över. Vi föräldrar hade under tiden inte fått ihop så mycket på våra tallrikar så det är nu vår diet börjar. Tiden rann iväg och som vanligt räcker den inte till så det blev snabbt upp på rummet för att göra familjen iordning för färd till Civil Affairs för att slutföra adoptionen med Hannes.

Vi åkte iväg och Hannes blir lite fundersam när vi sätter och i bussen. Han håller låg profil även en stund efter vi kommit in på Civil Affairs kontor. Sedan kommer han igång för fullt tillsammans med en annan kille från samma barnhem. Isac hade blivit lovad att få spela och där satt han med sina fyrkantiga ögon medan det var ett väldigt liv runtikring. Höll dock en koll på pappas kamera och när Hannes var på väg att undersöka den slängde han snabbt ut ett barskt NEEEEEEEJJJJJJJJJ. Där ska vi som föräldrar sitta och svara på frågor, skriva under dokument med ett barn som lever rövare. Ja vi vet att det är sunt men just i denna stund så vill man ha lite koll på läget.

Det blev till att muta med majskrokar och smörgåsrån – smask lugnar för en mycket kort stund. Efter detta var det kort ner till fotografen då barnhemmet ville ha en bild enbart på Hannes och sedan färd emot hotellet. Väl inne i bussen så nämnde vår guide att om vi ville så hade vi möjligheten att få träffa fosterföräldrarna samt ev barnhemsbesök men vi måste få verifierat från adoptionscentrum först att det är OK. Vi fick OK ifrån adoptionscentrum. De sa att om vi vill så kan vi göra detta men det är väldigt olika från resp provins om man tillåter det. Vi bör även ha med i åtanke om hur ev Hannes uppfattar ett besök då han nu är gladlynt och verkar knyta an väldigt snabbt. Vi meddelade i alla fall vår guide att vi fick OK så hon kunde börja kolla vad som var möjligt. Vi fick snabbt reda på att ca 13.00 så kan fostermamman komma till hotellet och nästa tid att passa var kl 16 då vi skulle till Walmart för att handla lite då vi nu fått ta Isac kläder till Hannes.

Väl uppe på rummet så ringde Sylvia och sa att det blir först kl 15:00 som mötet med fostermamman kan ske. Vi gick därför ner för att äta lunch nere på western restaurangen så vi kunde få in Hannes eftermiddagslur innan mötet. Vi gick upp till rummet igen och Helena fick Hannes att sova. Inte långt därefter så slumrade även de andra 2 prinsarna in. Helena passade på att skicka lite mail till bl a Nordea som hjälper till att betala våra räkningar. Det var ju inget som vi planerat att vara borta vid månadsslutet men hennes bror har i julhelgen varit hemma hos oss och sammanställt räkningarna som vi sedan kunnat vidarebefordra.

Rätt som det var så ringde det på dörren igen och det var vår guide Sylvia som nämnde att tyvärr så blir det inget möte med fostermamman. Det har blivit missförstånd och 2 olika avdelningar inom barnhemmet har tagit beslut som den andra inte vetat om. Dessa fosterföräldrar har blivit tilldelade idag ett nytt litet barn och fostermamman var ensam med detta och kunde därav ej åka. Synd tycker vi men vi förstår ju också att situationen gör det omöjligt.

Nu väntade vi in kl 16 som nästa hållpunkt och jag fick liv i de små prinsarna. Helena och Hannes åker till Walmart och lämnar de andra 2 på hotellrummet. Bosse vill sova då han inte känner sig bra. Han har inte heller sovit så bra de sista nätterna då han har ont av byggarbetena som påbörjas här på kvällarna. Det är som i gamla tider på Backhausgatan inne i Halmstad. Helena sover som om inget händer och vaknar först när spanaren står i fönstret och frustar och flämtar då de stör hans nattsömn. Helena och Hannes får ihop lite smått och gott och landar efter någon timme åter på hotell rummet. Då har Isac fått spela så ögonen blöder och Bosse har sovit så han känner sig lite bättre. Helena och Hannes visar upp sina fynd bl a blinkande dojor, huvtröja, byxor samt lite leksaker. Isac blir lika exalterad när han ser ett ”fiskespel” som även finns hemma då vi såg det förra gången vi var på Walmart. Helena köpte det som lite ny förströelse under tiden som är kvar och sedan kan vi lämna kvar det då det kostar bara ca 35 kr. Väl under kvällen så kan man undra om det var en så bra leksak för den där melodin som är på spelet kan göra en vansinnig……

Kl 19 var det åter kinamat på 2:a våning och båda killarna åt med god aptit. Åter på rummet så finns det ju inte så mycket att göra men vi tänkte kolla hur det skulle funka med Hannes och bada tillsammans med Isac. Men det kan vi nog säga att Hannes inte varit van vid. Han blev väldigt osäker, spände sig och började snyfta. En reaktion som vi även såg i morse när vi skulle försöka duscha honom i morse. Så det är något vi ska fråga Sylvia, guiden, om hon kan fråga fosterföräldrarna hur det varit för dem.

I morgon är det inget på vårt program men Bosse och Isac ska åka till barnhemmet som Hannes varit på för att dokumentera. Blir med taxi och med guiden Sylvia kl. 09.30. Då kommer Helena och Hannes ha lite tid för sig och tanken är att de ska gå till en park här i närheten och se om han inte kan leka lite i den.

Tyvärr blir det inga bilder som vi kan lägga upp idag då internetförbindelsen återigen är väldigt långsam. Men vi kommer göra ett försök senare igen

Ha det gott kära vänner

Bosse, Helena, Isac och Hannes

Familjen Johansson, Isac, Helena, Hannes och Bosse

Vi har nu blivit lyckliga föräldrar till vår son och lillebror, Hannes Johansson!
Även om det först i morgon som det blir formellt och helt klart.
Nu har vi honom ” bara till låns”…

Men i morse kl. 09.00 lokaltid var vi på Civil Affair och fick äntligen träffa honom.
Lyckan går inte att beskriva.

Han är helt underbar, välmående och ja, helt perfekt

Äntligen, äntligen äntligen.

Vi återkommer senare i dag med lite mer information och kanske någon bild
Vill du se lite fler bilder redan nu så finns det under länken Hannes ovan.
Bilder som vi fick från CCCWA när vi skulle bestämma om vi vill adoptera vår älskade Hannes eller ej.
Gick väl knappast att säga nej till….

Bosse, Helena, Isac och Hannes
(vilken glädje att nu få skriva 4 namn)

Fredag morgon började med att vi nästan satte kaffet i halsen när vi träffade Sylvia, vår guide, på morgonen. Hon förklarade då att de viktiga papper som CCCWA skulle ha sänt för flera dagar sedan inte hade kommit fram till damen på Civil Affairs. Jaha, men vad händer då om de inte kommer fram till måndagen och som det var planerat att vi skulle träffa vår son? Men som Sylvia sa (sin vana trogen) ”Dont worry – we can trace it”. Men det menade hon att det fanns ett inlämningskvitto och som då gör att de som i Sverige kan spåra var det är. Visst, visst – man var jättelugn….. Fattas väl bara att den kinesiska posten också lyckas fördröja att vi får träffa vår son.
Innan vi gick upp på vårt rum sa även Sylvia att hon skulle även maila oss vårt nya program och vilka kostnader som vi skulle betala extra för vår vistelse här. Organisationen som hon och guiderna tillhör, Woman Travel Agency, kommer betala till hotellet här i Taiyuan och vi ska därefter göra upp när vi är åter i Beijing. Detta pga att de har ett avtal med hotellet där, Novotel, och som gör att vi då kan betala med kreditkort och de får kontanter av hotellet. På så viss slipper vi springa med massa pengar på fickan vilket inte skulle kännas så tryggt.

Vi gick därefter upp på rummet för att packa ihop våra väskor och lämna det som vi inte skulle ha med på resan till Pingyao. Under tiden som vi packade tittade vi även i våra pass och såg att vårt visum går ut den 5 alt 6 januari, dvs. beroende hur man räknar så ytterligare fördröjning klarar vi ej av. Som om vi inte hade nog att oroa oss för. Vad innebär det nu då tänkte vi för det kan ju mycket väl hända att vår vistelse kommer bli ännu längre än till den 5 januari. Så efter vi fått vårt mail från Syliva så skickade vi ett eget mail till Adoptionscentrum och Christina Wang där vi tog upp visumfrågan. Vi påpekade även att vi fått kostnaderna från Sylvia men att vi inte riktigt tyckte att vi skulle betala allt där (nästan 5000 USD extra).

Vi hade även bestämt att vi skulle stanna på rummet och köpa nudlar till lunch. Så Bosse gick ut för att ordna det. När han kom åter så höll Helena på att prata med Christina Wang. Hon hade ringt upp efter hon fått vårt mail. Om Bosse inte hade dåligt hjärta tidigare så fick han det nästa nu…. Christina förklarade för Helena att papprena inte var komna till Civil Affair men att hon under eftermiddagen skulle ringa CCCWA och får numret och försöka undersöka vad de kan ha tagit vägen. Men som inte det var nog – nu var det även en nödvändig underskrift från chefen för barnhemmen och Civil Affair som saknades för att vår son skulle kunna komma på måndag. Den här chefen var även bortrest och de kunde inte få tag på honom. Eller rättare sagt – barnhemmet får inte söka honom för det gör man inte utan man väntar tills han verkligen kommer till sitt kontor. Då besöker man honom. Inte ringer….. Så nu hade vi papper som var borta, ev problem med att våra visum måste förlängas och till på köpet även någon chef som ingen fick söka eller visste när han skulle vara tillbaka. Var kan nu mer gå emot oss för att träffa vår son på måndag tro? Christina lovade dock att hon skulle jobba med detta under dagen och att hon återkommer så snart hon vet mer. Hon skulle även se på visumfrågan. Med detta önskade hon oss en trevlig resa ändå till Pingyao.

Ja, det skulle vi försöka ha naturligvis men förutsättningarna hade kunnat vara bättre. Vi är ju här för att vi vill få en son och träffa honom så snart som möjligt. Nu hade vi åter en situation som det kändes att ingen hade kontroll på och att vi kanske skulle få skjuta på mötet med honom. Detta med tanke på hur man tidigare har varit så noga med att allt måste gå enligt gängse procedur.

Hur som helst – vi var ändå vid ganska gott mod när vi lämnade hotellet vid 14-tiden för att tillsammans med Sylvia försöka få tag på en taxi som skulle köra oss till järnvägstationen. Men det var lättare sagt än gjort skulle det visa sig. Vi kom ut vid en tid där många var på väg åter till jobbet så trafiken var hög och alla taxi vi såg var fulla med folk. Så efter ett tag var vi på väg att ta bussen istället då tiden började rinna ut. Men som tur var så fick Sylvia tag på en taxi till slut och vi var på väg mot stationen.
Under färden i taxin fick vi ett nytt samtal från Christina Wang och det var DET samtalet vi ville ha! Hon förklarade att hon nu blivit uppringd av damen från Civil Affair själv och som bekräftade att vi nu hade tid på måndag morgon/förmiddag för att äntligen få träffa vår son!!! Hon lovade även att skicka ett mail till oss där hon bekräftade och sammanfattade vad som nu hänt och skulle ske. Mailet såg ut som följande:

Citat:
Dear Helena,

Let me report to you what happened today:

At around 10AM this morning I phoned Ms. Li Gui Qin of the Provincial Civil Affairs Bureau. She claimed that 1) she did not recieve the invitation letter from CCCWA. 2) she did not get the approved paper from the orphanage 3) she did not want to postpone the case 4) she did not want me to keep calling her.

After then, I phoned Taiyuan SWI. The girl in charge told me that her boss is out of town. She can not proceed without the signature from her boss.

At around 11AM, I phoned Mdm Gan of Vice General Director of CCCWA and reported to her what happened. She said that she was going to phone the director of Taiyuan SWI. Half an hour later she came with a text message that the family can go to the CIvil Affairs Bureau on Monday afternoon for the formalities.

At around 2:41PM, I got a phone call from Mrs. Li Gui Qin from Provincial Civil Affairs Bureau who said that the family can go to the office on Monday morning. When I asked if she had received the invitation letter, she said No, but she also said that without the acknolwdgement of invitation letter, the family still can proceed with ”harmonious period”.

The lady in charge of sending the invitation letter from CCCWA is not in the office today. We have tried to phone her for many times.

For the last issue, the family is worried about the validity of their Chinese visa, which is going to be expired on 5th January 2012.

Furthermore Vannessa checked with the Swedish Embassy that the office will be open on 2nd January 2012. So I am just wondering if everthing goes well, the family can change their tickets into ealier flight, but of course it all depends on if the tickets are available with reasonable fares.

Now let us estimate the family’s schedule:

Monday morning – harmonious period
Tuesday morning – adoption procedures such as adoption registration, notary and passport
Wednesday – Friday – waiting for the passport and all the legal papers ready
Saturday – back to Beijing from Shanxi
Sunday – free
Monday 2nd January 2012 – delivering the passport to the Embassy ( as told by Venessa that the Embassy is open on 2nd January 2012)
Thursday 5th January 2012 – flying back home

Slut på citat.

Med detta besked kan vi väl utan överdrift säga att vår resa till Pingyao nu skulle kännas mycket lugnare och att vi kunde få en så god jul som möjligt. Nu väntade vi ju på jultomten på riktigt i form att han skulle komma på annandag jul istället…

Vi anlände till järnvägsstationen och även det var en upplevelse ut över det vanliga. Vi tycker hemma att det är mycket folk om det är 20-30 personer på stationen/perrongen…. Multiplicera detta med 20 så är vi nog närma sanningen. Herregud med folk här var. Det som också var lite annorlunda var att man hade säkerhetskontroller även här, närmare bestämt 3 stycken. De första var först biljettkontroll för att komma in i området. Därefter var det röntgen av väskor och handbagage och sist var det en linje av poliser som scannade av dig också. Det gick naturligtvis bra men när man skulle scannas fick man gå upp på en liten ramp. När Bosse därefter skulle gå ner från den han stod på, och gå iväg, så höll han på att riva stället….. Han lyckades få med sig 3 st ramper när han drog iväg med resväskan… Vakterna bara stod där helt häpna och såg på honom. Märkligt att han inte blev arresterad och bortsläpad

Vi kom därefter ner till perrongen. Vagn 6 skulle vi gå till. Det blev en bit att gå…… Tågen här är inte heller de som våra. Vi vet inte hur många vagnar exakt det var men närmare 30 st passargerarvagnar var det nog. Otroligt långt och mycket människor som skulle ombord. Vi hade som tur var sittplatser och som vi tidigare har skrivit så kostade de bara 17 Yuan per biljett. Innan vi gick ombord varnade Sylvia oss för att vi skulle hålla noga koll på vårt bagage och tillhörigheter då det var mycket tjuvar som härjade på tågen och stationerna. De dras dit där det är väldigt mycket folk. Hon sa även till oss att vi skulle hålla våra ryggsäckar på magen och inte på ryggen. Något som alla kineser gör. Visst, visst sa vi. Vi ska vara försiktiga.

Resan var behaglig. Det gick i ett lugnt tempo och platserna vi hade kunde vi inte klaga på. Var vid ett fönster med bord och vi fick sitta tillsammans alla. Något som var roligt var även att en av passagerana som satt bredvid, en ung man, frågade Sylvia om han fick prata med oss. Detta för att han var intresserad av att lära känna nya människor från utlandet. Det gick väl så där med hans engelska men han gjorde i alla fall ett tappert försök.

Ca 10 min före vi började närma oss Pingyao plockade Bosse för ovanlighetens skull ner både sin kamera och videokamera i sin fotoväska. Detta för att han skulle veta var de fanns och för att ha allt samlat med tanke på varningen vi hade fått tidigare. Ca 5 minuter före vi anlände till stationen tog vi våra tillhörigheter och gick mot dörren för att vi skulle vara redo för att hoppa ut snabbt. Tågen stannar nämligen inte länge vid sina stopp.

Tillsammans med oss vid utgången kom naturligtvis fler människor och det blev snart en lite folksamling där. Helena noterade att Bosse puttades till något men tänkte inte så mycket mer på det. Vi anlände till stationen och efter vi hoppade av så sa Sylvia att Bosse borde fotografera tåget då det som vi åkte med inte kommer finnas kvar så länge till. Det blev lite bråttom då de inte stannar så länge utan avgår ganska omgående igen. Men han hann att få både kort och filma det.

Under tiden som han gjorde det så låg fotoväska öppen ca 3-5 meter ifrån. Sylvia och Helena hade dock uppsikt på den under hela tiden. Strax avgick tåget och en vakt uppmanade alla att lämna perrongen och gå mot utgången. Något som vi då snabbt fick göra.

Utanför fanns en del män som erbjöd skjuts eller andra tjänster. Sylvia började prata med en kille och tillsammans med honom gick vi mot en mopedtaxi. Vi packade in våra väskor och tillhörigheter och Bosse tänkte att han skulle filma lite under färden. Tyvärr upptäckte han när han öppnade kameraväskan att den nya kameran, Canon G12, var borta! Han bad chauffören att stanna direkt och sprang iväg för att se om den ev. låg där de hade startat. Men icke.

Vad vi nu inte visste var att en historia utan dess like skulle starta….. Tillsammans med guiden Sylvia gick de emot polisstationen som låg bredvid stationen för att göra en förlustanmälan. Helena och Isac stannade kvar i cykeltaxin. Poliserna på stationen var väldigt hjälpsamma men sa att de inte fått in någon kamera. När de fick höra vad som hänt så sa de också direkt att vi hade blivit utsatta för väsktjuvar. Detta är inget ovanligt utan tyvärr vanligt förekommande. Något som Sylvia också sagt tidigare… De ville nu ha alla uppgifter från oss men ärendet var speciellt när det handlade om utlänningar som hade blivit bestulna. Bevis på vårt ärendes dignitet fick vi även bekräftat när polischefen, som var ledig, själv kom in efter poliserna hade ringt honom. Det skulle ta lite tid förstod vi med anmälan så Sylvia sa till Bosse att hämta Helena och Isac. Något som var tur det. För det var riktigt kallt i Pingyao så de hade hunnit bli riktigt avkylda i mopedtaxin den lilla tid de hade suttit där. Isac hade i alla fall vänligt nog erbjudit Helena att han skulle värma henne

Efter Isac och Helena hade kommit till stationen så fick vi noga redovisa vad som hänt. Både på tåget och när vi anlände till stationen. De frågade många frågor bl a om vi hade haft personer i vår närhet, om några hade sett att vi fotograferat, när vi sist hade använt kameran, om väskan var öppen i blixtlåset när vi öppnade den på perrongen o s v. Under tiden som vi satt där så kom en polis in med ett äpple till Isac och varmt te till oss övriga. Men det teet är inte riktigt som vi är vana vid  Varmt vatten med teebladen liggandes direkt i vattnet. Dock helt ok ändå även om det vi dricker hemma är godare. Gesten uppskattade vi väldigt mycket.

De var väldigt bekymrade över att det var utlänningar som blivit bestulna. Både för att det är dåligt för dem gällande rykte e t c men även för att de inte riktigt visste hur de skulle fylla i formuläret då vi inte kunde svara på kinesiska. Men löste det dock genom att vi fick skriva ute en s k fullmakt för att Sylvia skulle kunna föra vår talan och redovisa ärendet.

2 timmar tog detta (!) och vi fick lämna information om var vi skulle bo och vilket telefonnummer som de kunde nå Sylvia på. Vi som trodde att vi bara skulle kunna anmäla saken och snabbt få ute en förlustanmälan. Något som Sylvia sa var det vanliga i städerna. Där tog ett sådant här ärende max 10 minuter och man fick näst intill själv säga vad de skulle skriva. Alltid med orden att det man blivit av med kunde man glömma att få tillbaka. Men här – ja, här var det annorlunda och mer skulle komma skulle det visa sig……

Hur som helst – mopedtaxi killen kom tillbaka till polisstationen och körde oss till vårt hotell, eller rättare sagt Guesthouse (De ju yuan Guesthouse). Det var otroligt mysigt och hemtrevligt. Rummet som vi fick var fräscht men ganska litet. Det fanns klinkat golv (med golvvärme), en stor säng och som vi alla skulle sova i (tyvärr lite hård), ett enkelt bord och träsoffa, en vattenkokare, riktig toalett med dusch – ja, helt enkelt vad som krävs för att man ska ha det mysigt och bekvämt Dessutom, vilket det inte skulle finnas, en internetförbindelse med WiFi som dessutom fungerade riktigt bra (så nu kunde Bosse ladda ner sin ljudbok som han så gärna önskat…).

Efter vi inkvarterat oss gick vi in i den lilla och enkla restaurangen för att äta sen kvällsmat med Sylvia. Hon beställer in ett par rätter och ALLA smakade helt ljuvligt. Troligtvis det bästa vi har ätit än så länge under vår vistelse i Kina. Till det hade vi kalla öl medan Isac fick färskpressad äppeljuice och som även den smakade helt ljuvligt.
Efter vi var klara så tackade vi Sylvia för dagen och för att hon brutit vår tristess och tagit med oss ut från hotellet. Vi var alla trötta så vi ville gå och lägga oss nu.
Kl 22.40 knackade det lätt på dörren. Det var Sylvia som stod utanför och försiktigt ropade: ”Bo, can you please wake upp beacuse the police is here”.

Va??? Hörde vi rätt. Hade polisen kommit hit så här sent och det för ett sådant enkelt ärende som en stulen kamera? Jo, det var korrekt så Bosse kröp upp och gick ut. Där stod Sylvia och sa att var snäll och kom in till mitt rum för det har kommit hit utredare och som kört över två och en halvtimme för detta ärende.

När Bosse kom in i rummet möttes han av fyra (!) poliser i rummet. De hälsade artigt och förklarade via Sylvia att de ville göra en snabb utredning så att vi skulle slippa komma ner till stationen dagen efter så vi kunder fokusera på att turista. För de hade ju förstått att det var därför som vi hade kommit dit.

Detta var början på ett förhör som inte skulle vara slut förrän 02.10 för Bosse och 03.30 för Sylvia…. Så sammanlagt så hade Bosse nu varit i polisförhör i över 5 timmar för kameran… Så man kan enkelt säga att det var en ganska annorlunda början på en julafton för Bosse, ett polisförhör med 4 st poliser (varav 2 st Militärpoliser med hög befattning och befogenhet!) och på ett språk han inte behärskar direkt. Allt fick gå via Sylvia. Men i ärlighetens namn så gick det mesta via henne och hon svarade på frågorna överlag…….

Återigen fick Bosse redovisa nästan från början av resan vad som hade hänt och vad vi hade gjort. Det ställde en hel del kontrollfrågor med utgångspunkt från vår första redovisning. De pratade även mycket sinsemellan vilket inte känns så där bra då man inte har en aning om vad de säger eller vad de tror. Från början, när vi kom till stationen först gången, var de även frågande till om vi inte hade kameran på oss eller på annat sätt hade den kvar. Fick visa väskor, kläder e t c för dem.
Förhöret fortsatte och det fick även en märklig vändning. Enligt Sylvia så diskuterade man om det verkligen hade hänt på stationen utan istället på tåget. Vi hade inte sagt att vi visste var det var utan på frågorna som vi fick hade vi oftast svarat att vi inte visste svaret på den frågan. Det kan mycket väl hänt på tåget men det fanns även möjlighet att det varit på annan plats dvs på stationen eller utanför.

Till slut lutade det åt att de ville ha det till att de hänt på tåget. Vilket i så fall skulle innebära att det inte var deras ansvarsområde utan då föll det under Järnvägspolisen. Att de ville få det till dem var att då skulle statistiken, som är otroligt viktigt här tydligen, visa att brottet hänt på annan plats och deras siffror skulle se bättre ut. Det var särskilt viktigt nu i slutet av året då allt skulle sammanställas och ingen ville ha extra brott att ta ansvar för. Att detta nu hänt och att vi dessutom var utlänningar gjorde bara saken svårare och värre för dem. Detta brott skulle speciellt högre chefer se på och ingen vill sitta med svartepetter. För alla visste att de inte kommer att kunna lösas – även hur mycket tid de skulle lägga på det… Sylvia sa att om det innebär att de hänvisar oss till Järnvägspolisen så skulle det då innebär att vi troligtvis måste få åka långt för att få kontakt med dem. De finns inte på orten och vi kan nämligen inte bara avsäga oss fallet då vi hade gjort en anmälan. Så nu gäller det att vi verkligen skulle jobba för att få dem att tro att det ändå hade hänt inom stationsområdet eller utför, dvs inom deras jurisdiktion.

Syliva pratade mycket med dem och tonerna var emellanåt högljudda (det var dock överlag ett väldigt vänligt förhör) och för Bosse var det svårt att hänga med i allt. Men efter mycket diskussion och förhandlande om hur man skulle skriva text e t c så sa Sylvia att ”Ja, nu verkar det i alla fall som om de snart är klara och kommer skriva ut en rapport och ta på sig fallet”. Var hon och de hade sagt vet Bosse inte men han förstod att Sylvia hade sagt saker som han kanske inte hade sagt…. Så han sa ”Ok, bra, jag vill ha en kopia till mitt försäkringsbolag. När Sylvia sa till dem det så nekade först till att han skulle få det. Men det var ett missförstånd – de trodde att han menade utredningen (för det var det nu – det var ett fall och som skulle utredas fullt ut). När de förstod att han bara ville ha en förlustanmälan så var det helt ok och sa att vi kunde hämta den på stationen nästföljande dag.

Innan Bosse äntligen fick gå och lägga sig igen (efter över 3 timmars förhör) så fick han skriva under flera dokument samt sätta sitt fingeravtryck (pekfinger) på varje signatur. De ville dessutom ha 2 st dokument underskrivna in blanco….. Bosse var först tveksam att göra det men Sylvia sa att det var för att de skulle kunna ändra våran första version så att det passade dem bättre….. Märkligt beteende men var det handlade om var att få det att låta så bra så möjligt och så att de inte kommer få några anmärkningar på sin utredning.

Poliserna sa att nu var de klara med Bosse och att han kunde gå och lägga sig igen. Det var dock inte slut för stackars Sylvia. Som kines sa de att hon var tvungen att fortsätta då de hade ett par ytterligare frågor till henne. På frukosten sa hon att de slutade först vi 03.30 men att hon skulle vara tillgänglig för ytterligare förhör.
Ja, det var en lång natt så Bosse var rejält trött när han gick upp på morgonen. Han hade dessutom fått få timmar natten innan då han försökt fixa sin Iphone. På något märkligt sätt lyckades han då radera alla program via Itunes när han skulle föra över nya program som han lovat ladda ner som julklapp åt Isac…… Men den lyckades bli återställd, inkl. nya spel, efter en del svordomar och frustration… (internet är som sagt inte så snabbt på hotellet…)

Efter frukosten så gick vi ut på en sightseeing av Pingyao. Sylvia var en otroligt bra guide och som verkligen kunde kinas historia. Vi var ute i flera timmar och gick på flera museeer och fick mycket berättat för oss. Den enda som inte riktigt uppskattade detta var Isac…. Hans tålamod tröt ungefär efter 5 minuter. Han ville bara tillbaka till vårt rum så att han kunde få fortsätt spela sina nya spel…

När vi kom till ett tempel som vi skulle in och se på så träffade vi utanför på vår mopedtaxichaufför från dagen innan. Den stackaren förklarade då att han blivit tagen in på förhör kvällen innan av polisen och att han fått sitta i det och på stationen till nästan kl.23. Det var inte förrän han hade sagt att han var hungrig och han måste hem till sin fru de släppte honom. Men det med orden att han var tvungen att komma tillbaka dagen efter för nya förhör…….

Vi gick tillbaka till vårt Guesthouse vid ca 15-tiden vilket är Kalle Anka tid hemma i Sverige. Som jullunch delade vi på ett rör Pringels chips och festade på en varsin öl och en typ av festis för Isac. Därefter gick Bosse och la se då han började bli förkyld och kände sig hängig. Att bli förkyld är något som vi bara har väntat på. Det brukar komma som ett brev på posten då vi kommer hit. Var samma förra gången vi här. Hela gruppen som med var mer eller mindre sjuka alla. Helena gick även hon och la sig efter ett tag men Isac – ja, han kan ni nog gissa vad han gjorde…. Ja, just det – satt och spelade sina nya spel. Han kan bli helt uppslukad av detta vilket vi försöker begränsa för honom. Men här är det naturligtvis svårare. Det är en balansgång. Vi förstår att han inte har något att göra och längtar hem. Men samtidigt har vi våra regler och som vi inte heller bara kan släppa vind för våg då det säkert kommer att slå tillbaka när vi kommer hem.

Vi sov fram till vi skulle äta igen på kvällen med Sylvia. Som julmiddag blev det kinesiskt bl a en lammgryta som mer var som soppa. Var jättegod. Sedan var det en kycklingrätt och lite grönsaker (som smakar jättebra här). Under middagen så sa Sylvia att hon varit nere på polisstationen igen för att hämta förlustanmälan som vi skulle få. Den hade hon även med sig tillsammans med ett litet paket från polisen till oss Paketet innehöll ett äpple som symbol för fred och vänlighet. Var riktigt gulligt av dem. Men hon sa även att hon var tvungen att sitta i nytt förhör och att den stackars mopedtaxikillen även var dit släpad igen…

Ärligt talat – är det som hänt ang. vår kamera inte lite overkill??? Vi, Bosse, satt 5 timmar i förhör, Sylvia ännu mer och gud vet hur mycket den stackars taxikillen fick sitta. Men det var som Sylvia sa att här på ”landsbygden” jobbar man annorlunda och även så här till synes enkla ärenden lägger man ner väldigt mycket tid på. Så ja – annorlunda är det…. Men som Sylvia sa för att sammanfatta vår nya upplevelse: Vi har fått en reseupplevelse som inte går att köpa…..

Bosse hade tänkt efter middagen gå ut och ta lite nattbilder på staden. För den var otroligt vacker på kvällen. Dessa gamla hus och torn upplysta smakfullt med lampor skrek att de bara ville bli fotograferade. Men han fick ge upp. Dels så var förkylningen så jobbig att han bara ville gå och lägga sig men även för att stativ saknades. Är inte lätt att handhålla så långa slutatider det handlar om för att fotografera den här miljön. Synd.

Söndagen kom och vi gjorde ett snabbt stopp igen på ett museum som vi inte var på dagen innan. Därefter gick vi tillbaka till Guesthouset och checkade ut. Vi tackade värdfamiljen för deras gästfrihet och goda mat innan vi åkte tillbaka till tågstationen med, ja, gissa vem…. Mopedtaxikillen… Vi frågade Sylvia om vi inte kunde ge honom lite extra pengar med tanke på att vi orsakat att han inte kunde jobba flera timmar under gårdagen och kvällen innan. Men hon sa att det hade hon redan tagit hand om. Hon tänker på allt vår goda guide (som dessutom i dag fyllde 30 år – också ett sätt att fira sin födelsedag på – med oss…).

Återresan gick bra och med den skillnaden mot när vi åkte dit att vi höll mer koll på våra saker. Ryggsäcken var inte någon ryggsäck utan magsäck istället t ex.
Tillbaka på hotellet i Taiyuan så checkade vi in på ett nytt rum. Vi hade ju sagt till att vi ville byta ner oss till ett standardrum istället för den suite som bodde på tidigare. Frågan är om vi gjorde rätt. Rummet är väldigt litet och vi går nästan på varandra. Det är även ”sunkigt”, mer dragit samt högre ljud i samt känns inte riktigt fräscht. Det är naturligtvis inte rättvist att jämföra med det ”gamla” rummet men ändå. Trodde inte det skulle finnas sådan här rum på ett hotell med 4-5 stjärnor. Vi kommer även få in ytterligare en person i rummet och som dessutom kommer att kunna gå. Hur Isac och lillebror kommer lösa att få ytor för lek vet vi inte riktigt. Kanske blir det att vi får byta upp oss ändå men det är mycket pengar det handlar om för en vecka. Närmare 4 000 SEK extra.
Kvällen avslutade vi med en middag på kinesrestaurangen här på hotellet. Var väl inget som man jublade åt med det gick ner. Bottenvåningen var uthyrd till en privat julfest (man firar ju jul på juldagen här som i många andra länder) och där man även hade en massa uppträden. De kunde man se och lyssna på utanför men vi var där bara en kort stund. För vi har ju en viktig dag i morgon…..

För i morgon är det den stora dagen. Vi ska då äntligen få träffa den lilla människa som vi nu har längtat efter så länge och gått igenom så mycket för. I kväll är det den sista kvällen som vi är 3 personer. I morgon kommer vi vara fyra stycken. Vår familj. Vi. Familjen Johansson.

Det känns på sitt sätt märkligt att vi nu faktiskt är här. Att vi förhoppningsvis nu har nått slutet och att vi kan påbörja vår nya framtid. Tankar som kommer är naturligtvis på det som hänt och vad som kunnat bli. Det kommer vi få leva med. Men det är historia nu. Nu är det vi och lillebror som ska forma vår framtid. En framtid som vi inte vet så mycket om naturligtvis. Det är ju sällan man gör det om den. Det enda vi vet är att det säkert kommer båda vara berg och dalar. Men även lycka och kärlek. Speciellt när vi nu har vår speciella historia och vet hur lätt livet kan ändras. Namnet på vår nya son visar även lite av detta. Vad kommer han då heta? Ja, betydelsen av hans namn är: ”Gud har förbarmat sig”. Mer säger vi inte för tillfället…. Men i morgon så kommer vi förhoppningsvis kunna ger er lite mer information

Med all kärlek
Bosse, Helena och Isac