Warning: Creating default object from empty value in /storage/content/00/147100/lillebror.bossefoto.se/public_html/wordpress/wp-content/themes/canvas/functions/admin-hooks.php on line 160

Torsdag till måndag morgon – vi börjar ser ljuset – en ny son.

Tack återigen för allt ert stöd hemifrån.
Det är rörande att läsa alla era kommentarer och som ger oss kraft och energi i vår svåra stund.

I går skrev vi att vi skulle försöka skriva ifatt oss. Tanken var att vi skulle lägga in respektive dags händelser i kronologisk ordning. Men vi inser att det inte riktigt är möjligt då det hänt så mycket under den här tiden. Vår internetförbindelse är också något helt annat än vad vi är vana vid och vi har stora problem att komma ut tidvis. Lägg därtill att när vi väl kommer ut är det otroligt långsamt. Därför har vi svårt att lägga upp några bilder.

Vi kommer istället här att försöka sammanfatta vad som hänt, sedan vi tog vårt svåra beslut, om processen till att vi nu ska få ett nytt barn. För det ska vi. Vi väntar nu på en pojke som är ca 2,5 år och som har läpp, käk och gomspalt och han finns i denna stad, Taiyuan, som vi befinner oss i!

Han ser helt underbar ut och i vår tidigare bedrövelse ser vi nu så ohört fram emot att få träffa honom vilket förhoppningsvis kommer ske idag måndag.

Nåväl, så här har det då varit:
När Bosse kom åter från sjukhuset i onsdags kväll så hade Helena fått ett samtal från Christina Wang från AC. Hon hade lämnat besked om att de matchat en ny son till oss och som Christina kände var något riktigt bra. Han har dock inte ett hjärtproblem som vi ansökt om utan LKG (läpp, käk och gomspalt) och var även äldre än Theo. Var vi beredda på att ev. gå vidare med honom istället? Helena hade svarat att vi naturligtvis måste diskutera saken när Bosse var åter och att vi också måste få möjlighet att läsa in oss på vad LKG menas med. Något som Christina självklart förstod.

Så när Bosse kom åter till hotellrummet med guiden Sylvia så berättade Helena den fantastiska nyheten. Sylvia blev även hon glad och sa att det var fantastiska nyheter och att vi borde vara jätteglada. För barn med LKG är nu ovanliga att få med Special Needs då de är ”normala” barn efter sina operationer som krävs. Inte alls lika svårt som med Theo och hans hjärtproblem menade Syliva.

Efter Sylvia hjälpt oss med vårt personliga brev, och som vi tidigare skrivit om, ringde vi tillbaka till Christina och sa att vi var intresserade av pojken men att vi först av naturliga skäl ville läsa hans rapport/journal. Vi kunde inte säga med säkerhet att vi kunde ta honom. Dels kände vi inte riktigt till vad LKG var men även för att vi hade att ta hänsyn till vad våra sociala myndigheter i Sverige hade för synpunkter.

Under kvällen fick även samtal från Sverige och Adoptionscentrum. Det var Birgitta där som ville försäkra sig om att vi verkligen var emotionellt förberedda att ta till oss ett annat barn. Som vi nämnt flera gånger så är vi ju människor och vi kommer att bära med oss detta under hela vår livstid. Vi har ingen av/på knapp och allt kommer över oss i intervaller. Det kan vara en rörande melodislinga, när vi läser allt stöd vi erhåller hemifrån mm. Vi känner dock att vi har en ventil då vi kan släppa ut gråten när det kommer och vi talar mycket om vad som hänt. Något som vi tror hjälper oss i vår sorgeprocess.

Birgitta har även diskussionerna med familjerätten då de måste bli informerade om vad som händer. Hon ville även förhöra sig om hur det var med oss och förklara lite om hur processen nu i så fall kommer fortskrida. Det kommer vara precis som tidigare att vi måste göra alla papper och ansökningar men att alla kommer göra sitt yttersta för att det ska gå smidigt och problemfritt.

Morgonen kom, det blev torsdag. Under natten hade det naturligtvis snurrat i huvudet. Tänk – livet kan verkligen ta sig olika skepnader. Även under väldigt kort tid. Med tanke på hur djupt ner vi var i avgrunden för ett par dagar sedan ligger vi här nu i mörkret och ser ljuset äntligen sippra fram. Man kan andas igen. Tankarna söker sig inte bara neråt, mot djupet, och som skadar en själv utan nu finns där en ljus tunnel och som stavas hopp. Hopp att kunna bli den familj som vi så innerligt önskar. Hopp att få ge våra barn en framtid och en trygghet. Hopp att få älska och bli älskad. Hopp att leva.

När vi kom ner till frukosten så ringde Christina och sa att CCCWA nu erhållit vårt Personliga brev och att de nu skickar hans handlingar till oss via mail. Vi åt upp frukosten snabbt och gick upp till rummet utan Isac. Honom hade familjen Byström tagit hand om för att vi skulle få vara i fred med att läsa handlingarna. Det var med darrande händer vi öppnade dokumenten.

Han, Jing Hang, var helt underbar. Bilderna vi fick visade en liten kille på snart 2,5 år med glittrande ögon och en personlighet som bara utstrålade bus och livsglädje. Vi hittade dock tyvärr motstridiga uppgifter i handlingarna men det visade sig som tur var vara ett översättningsproblem. Men ni kan tro att vi blev ganska förfärande och förundrade. Kan inget bli rätt med en gång?

Efter vi öppnat mappen och känt att vi verkligen ville gå vidare med Jing Hang började vi fundera på hur vi skulle få fram mer information om LKG och vem vi skulle kunna prata med. När vi hade Theo så hade vi en underbar kardiolog på sjukhuset i Halmstad som hjälpte oss mycket med att ta fram hans information e t c. Men nu var kl. ca 11 här i Kina och 04 i Sverige… Vi försökte ringa till barnkliniken i Halmstad med hamnade i växeln. De ville först inte koppla fram oss till barnkliniken. Sa att vi först måste gå via sjukvårdsupplysningen. När vi förklarade att det var en krissituation och att vi satt i Kina och var i akut behov av information, och en läkare som kunde hjälpa oss med den läkarerapport vi fått, så sa de ända att vi måste gå via sjukvårdsupplysningen. Något irriterad förklarade vi för kvinnan i växeln att hon inte verkade förstå i vilken situation vi var i och att vi ville att hon absolut skulle koppla oss till barnklinken. Till slut föll hon till föga och kopplade. Hon kunde dock inte låta bli att än en gång säga att det inte var det som var brukligt….. Tyvärr svarade inte någon där – vilket vi kan förstå med tanke på tiden vi ringde.

Men på torsdagen stod det på programmet att vi skulle åka till ett tempel utanför här i Taiyuan. Vi beslutade att Bosse skulle åka tillsammans med Isac medan Helena skulle stanna kvar för att jobba vidare med handlingarna vi fått. Isac har varit oerhört tapper i all vår sorg och tyvärr inte fått den uppmärksamhet som han borde. Han behövde lite tid och komma bort från hotellet. Även vi.

Bosse och Isac åkte iväg och såg på detta tempel tillsammans med familjen Byström, guiden Hellen och ett holländskt par. Det var ett jättefint område och på vår och sommaren kan vi mycket väl tänka oss att det var fantastiskt vackert. Men Bosse var splittrad när han gick där. Tankarna vandrade hem till Helena då han undrade hur det gick för henne.

När de var åter på hotellet så visade det sig att Helena förvaltat tiden väl. Hon hade verkligen ringt runt och försökt få tag på information. Hon hade fått tag på Anna på BVC Humlan för att se om hon har någon idé hur vi kan få fram information. Hon skulle försöka på sitt håll medan Helena skulle försöka nå ansvarig sjuksköterska på Sahlgrenska LKG team vilken hon funnit kontaktuppgifter på Internet. Hon lyckades till slut komma kontakt med en ansvarig sköterska på Sahlgrenskas LKG team i Göteborg. En som gav Helena väldigt mycket information och förtroende. Hon har även läst igenom hans journal för att som proffs se om det är något vi behöver tänka på. Det hon fick fram stärkte oss i vårt beslut att adoptera Jing Hang istället. Vi hade även återkoppling med BVC som också undrade om vi ville ha hjälp och tala med psykolog – vi har sagt att vi tar de diskussionerna när vi kommer hem.

Theo kommer alltid vara en del av vår historia. Ett ärr i våra hjärtan. Han var inte bara ett papper som vi hade fått och där vi nekat honom. Nej, han hade varit en liten människa. En liten, liten skadeskjuten människa och som vi hade i vår hand men som vi var tvungna att släppa. Någon vi hade kunnat älska.
Vi kommer alltid att få leva med vårt beslut. Vi kommer också troligtvis vara andra personer än de som vi var när vi for. Men som vi flera ggr tidigare skrivit så är vi trygga i att vi tog det rätta beslutet – trots konsekvenserna. Vi hade inte kunnat ge honom den framtid i Sverige som han hade rätt att kräva. Troligtvis hade vår familj gått under tillsammans med honom. Vi har både ett ansvar mot oss själva men framförallt mot Isac. Han är det viktigaste i våra liv och vad det skulle innebära för honom om Theo hade blivit en del av familjen är inte lätt att säga.

Vi hann bli klara med vår del av papper som skulle görs sent i torsdags kväll. Bosse fick springa fram och åter mellan vårt rum och Business centret (t o m be dem öppna det då det var stängt) då vi måste ha underskrivna dokument att skicka. När allt väl är fixat och vi ska trycka på Sendknappen så brakar internet ihop. Vi har inga möjligheter att komma ut varken från vår dator eller från hotellets. Sådana här små saker räcker nu för att bryta ihop en. Inget verkar vilja gå vår väg och man är så trött/slutkörd emotionellt och fysiskt då det blir få timmars sömn.

Helena vaknar under natten och gör nya försök att få iväg våra handlingar. Dock utan gott resultat. Klockan ställs på 7 för att gå direkt ner till Business centrat och fullfölja det därifrån. Vi provar dock en sista gång från rummet och voila så fungerar det helt plötsligt. Vi får iväg våra handlingar och kort därefter har vi kontakt med Christina Wang igen som undrar om vi beslutat oss. Vi kunde då meddela att hon precis bör fått info via mailen. För att påskynda processen så får vi hjälp av Sylvia vår guide att översätta till kinesiska.

Vi tar det annars lugnt och spenderar dagen på hotellet med våra vänner då vi vet att de kommer åka till Beijing under morgondagen. Vi får information om att de beslutat att vi kommer att få stanna på detta hotell och att vi får komma behålla den underbara Sylvia som vår guide. Det kommer ny grupp med 3 familjer men de kommer stanna på annat hotell och få då ta vår tidigare guide. Vi får dock sällskap över helgen av familjen som reser med FFIA. Fredagen fortsätter i att fullfölja våra papper och vi inväntar att Sverige skall vakna så vi kan få de sista dokumenten från dem för att slutföra steg 1.

Vi spenderar en sista kväll med Byströms och sitter och pratar i lobbyn. Birgitta från AC ringer då och det är nytt uppehållstillstånd är skickat för underskrift. Helena springer upp och fixar kopia till USB och vi kan återigen lämna Isac i Byströms vård för att fixa ihop så vi kan skicka det åter med underskrifter. Det blev ett abrupt slut på fredagen men frukost tillsammans var bokad till kl 9.

Lördagen kom och som vanligt är Helena uppe med tuppen – vaknar ofta kl 5-6 varje morgon.
Vi har ju möjligheten att skriva lite under dessa stunder då Isac sover dvs Helena på morgonen och Bosse på kvällen. Gemensam frukost med Byström och därefter samlades vi i lobbyn. Den andra familjen från FFIA, som kommer från Skåne, kom också då vi diskuterat att byta adressuppgifter. Telefonen ringde och det var Christina Wang som meddelade att hon nu fått alla papper från AC Sverige för att gå vidare och att hon nu sitter med översättningen. När det är klart så skickar hon det till CCCWA. Hon kom också med lite goda nyheter att vi troligen kunde få träffa vår nye son på måndag. Så nu händer inget utan ta det lugnt under helgen och umgås för på måndag startar allt med racerfart igen. Vi vet ännu inte riktigt hur alla de dokument som normalt är så viktiga att ha i original från Sverige skall fixas men vi får väl mer info på måndag.

Vi beslöt att komma ner till lobbyn då Byströms skulle åka till Beijing KL 13:30 och att vi därefter skulle äta lunch med Skånefamiljen och ta en tur till Yingze Park för att leta efter lekplats. Avskedsmötet med Byströms blev jobbigt och alla känslor kommer fram återigen. Vi skulle även sitta på det planet men som ni nu vet så har vår situation ändrats drastiskt. Vi kommer sakna våra nyfunna vänner. Vänner förresten – de har blivit mer än vänner för oss. De har blivit en del av vårt liv, vår historia och som vi delat den hemskaste tiden av våra liv med. Vi kan inte nog tacka er för att ni varit där för oss. Det kommer alltid finnas en plats i våra hjärtan för er och vi vet att vår vänskap bara har börjat.

Vi vet fortfarande inte när vi kommer komma hem. Det enda vi vet är att alla jobbar för att vår situation ska bli klar så snart som möjligt. Men det är inte som att gå att köpa en liter mjölk på Maxi att genomföra en ny adoption av förklarliga skäl…. Det är mycket formalitet som måste klargöras med papper och dokument som måste skrivas under. Något som komplicerar detta förfarande är tidsskillnaden mellan Sverige och Kina på 7 timmar. Det är ju nästan en arbetsdags skillnad.

Men vi är otroligt tacksamma för den support och stöd vi får och fått. Både från familjen Byström och skånefamiljen här men även från vår adoptionsorganisation AC och deras representant här i Kina, Christina Wang. Vi ska heller inte glömma att nämna den kinesiska adoptionsmyndigheten CCCWA. De jobbar verkligen hårt för oss och den pappersexercis vi tidigare gjorde för Theo, och som tog flera månader, har man nu forcerat till ett par dagar (!).

Vi gick därefter upp på rummet och pälsade på oss kläder för en utevistelse vilket kändes skönt då vi i princip hela tiden fått vara på hotellet om ny information kommer. Vi gick mot Pizza Hut och på vägen hittade vi någon typ av kinesisk loppmarknad som givetvis dokumenterades noggrant av Bosse.

Efter pizzan var det då dags att kolla denna stora park. Vi upptäckte att det fanns en hel del att upptäcka. Det fanns jättemånga olika promenadstråk, akvarium mm. Vi gick och gick och kom fram till olika platser med olika aktiviteter då det var fullt med folk ute. Kinesisk körsång, en typ av line dance som vi försökte dansa med i. Vi såg också att gemene man var ute och spelade en typ av fjäderboll som man kickar mellan varandra. Detta blir nästa uppdrag i Beijing att hitta en sådan till Isac för han blev ju lite bedrövad för att han inte fick prova. Isac och Alma (skånefamiljens dotter som är lika gamla) började i alla fall så smått leka och springa på området. Alma hade inte förstått att Isac kunde svenska utan hon trodde att vi adopterat honom nu precis som med hennes lillasyster.

Återgång till hotellet då det kyler på enormt så fort solen går ner. Det har dock varit en enormt upplättande dag att få vara ute och gå omkring och upptäcka saker. Det vi upptäckt är att övergångsställena är en ren livsfara. Vi tänker ur vårt perspektiv grön gubbe = OK att gå. Men tji får man för plötsligt så kan det dyka upp någon med en rasande fart och hänger sig på tutan. Vi har fått veta att det är tillåtet att köra till höger så vi får se upp.

Väl åter på hotellet så ville Alma leka med Isac så han följde med dem upp på rummet tills vi skulle ut på lunch vid 19 tiden. Jelena landsansvariga på Adoptionscentrum ringde oss och undrar hur vi har det. Det är väldigt måna om oss och hur vi alla mår och hur Isac har tagit allt. Känns väldigt skönt att höra att de verkligen tar sig tid oavsett arbetstid eller ej.

Sylvia tog oss med på ny restaurang och hon har lite hum om vad vi européer vill ha till mat. Kontrollfråga från henne – ni äter väl inte grisöron??? Visuellt uppenbarar det sig men, näää, det ger vi till hunden hemma. Hon satt även med oss under denna måltid och vi diskuterade och fick fram mer på denna timme än vi fått ut på hela veckan av vår förre guide. Bestämt blev det i alla fall att KL 10 imorgon söndag så blir det utfärd till en bokaffär för att köpa DVD, kartor mm om provinsen, staden.

Söndagen var lugn och vi åkte till bokaffären och fick mycket info berättat för oss i Taxin och även i bokaffären om Kina och olika provinser. Precis det här man söker hos en guide som hela tiden förser oss om kultur, historia mm. Vi kom därifrån med kartor samt massvis med DVDs. Vi köpte även till de andra familjerna då de också önskar detta men vår förra guide kunde inte fixa det. Vi köpte även med hem lite kinesiskt tecknade filmer en box med ”Thomas tåget” som Isac fick välja samt en box på 26 skivor som enligt guiden är klassiska sagor från Kina. Vi har då något som vi kan använda när vi kommer hem. Framförallt ”Thomas Tåget” då den även finns på SVT så Isac känner igen sig och vår nye son känner igen språket – något som vi tror förenar dem.

Söndagen var i övrigt en ”slappedag” då vi börjar känna oss lite snuviga igen. Vi gick i alla fall och badade i poolen då vi vet att det troligen inte blir så mycket tid till det framöver. Vi blev dock lite chockerade att det var fullt hus uppe vid poolen. Övriga gånger när vi varit där har det varit folktomt. Kineserna kommer med sin lilla tvättlåda – likt en verktygslåda full med alla skrubbnings attiraljer. Vi var inte i så länge då det var många som simmade på kors och tvärs så det blev inte så mycket lek för Isac.

När vi kom tillbaka till rummet så ville Isac kolla om Alma ville leka. Men tyvärr har hon blivit magsjuk. Så det blev filmkväll med Rio. Vi lyckades också få kontakt med båda våra föräldrar och ge dem lite information om vad som hänt – det har ju varit en jobbig period även för dem. De sitter därhemma med knapphändig information.

Under måndagsmorgonen tog vi farväl av våra andra vänner som bott här på hotellet. Så nu är vi ensamma här med vår guide. Nu inväntar vi med spänning resten av måndagen och allt vad det har att erbjuda. Det är ett spel mellan de olika myndigheterna och som vi inte själva kan påverka. Vi kan bara hoppas på det bästa. Förhoppningsvis får vi träffa vår nya son i dag men ingen kan lova något.

När kommer vi då hem? Ja, som sagt skrivit tidigare så vet vi inte. Vi är kvar här tills allt är löst med vår nya son. Sedan är det troligtvis en återresa tillbaka till Beijing och någon/några dagar där. Vi hoppas ändå på något konstigt sätt att vi kommer hem före jul men det är inte troligt. Men det saknar större betydelse – det viktiga nu är att vi får bli den familj som vi så innerligt önskar och vill.

Med kärlek.
Bosse, Helena och Isac

22 Responses to Torsdag till måndag morgon – vi börjar ser ljuset – en ny son.

  1. Familjen Wiktorsson 19 december, 2011 at 06:58 #

    Oj, här går det undan!
    Vi kollar er blogg med spänning flera gånger om dagen, vilken stressande och jobbig resa, vi håller tummarna att allt till slut löser sig till det bästa (så bra som det går i den här situationen) och att ni får komma hem och försöka landa i lugn och ro i hemmets vrå.

    Hälsningar och kramar från Mats-Erik, Helena, Erik och John

  2. Britt-marie nilsson 19 december, 2011 at 09:38 #

    Helt underbart att läsa att allt löser sej till det bästa för er efter allt ni gått igenom. Grattis Isac som idag har namnsdag en stor kram skickar vi till dej! Britt- Marie o Kenneth!

  3. Niklas Fagerström 19 december, 2011 at 10:16 #

    Vilken tokig resa det blev för er! Men det glädjer mig att det verkar lösa sig även om det har varit en hjärtskärande resa! Fy vilket elände… Har tänkt på er mycket dessa dagar och haft ont i magen bara genom att tänka på det….. Försök nu att ha det så bra ni bara kan ha det! Och jag hoppas att allt nu löser sig! Hälsa Helena och kram på er alla! Ps. Som sagt det är Isacs dag idag! Grattis på Namnsdagen Isac!! KRAM!

  4. Lina 19 december, 2011 at 10:43 #

    ÄNTLIGEN!! Va underbart att höra!!!

    Håller alla tummarna att ni bara få medvind resten av resan nu.
    Åh tänk om ni kan få ett ”friskt” barn med er hem, gomspalt är dom ju grymma på att fixa på barn i Sverige så efternått år syns det nästan inget <3

    Gratta stora prinsen Isac på hans namnsdag. Isac betyder "han skrattar" eller "må han skratta" på hebreiska och det är ju sånn han är. Sprudlande glad!!

    Hoppas allt löser sig nu!! KRaaaaaaaaaaaaaaam!

  5. Eva 19 december, 2011 at 10:47 #

    Åh så härligt, håller tummarna så att allt går bra nu.
    Ge Isac en namnsdagskram.
    Kram Eva

  6. Ronny Carlansson 19 december, 2011 at 11:30 #

    Vad härligt att Ni nu börjar se ”ljuset i tunneln”!
    Skulle Ni hinna hem till jul kan jag meddela att sill, skinka o köttbullar snart är klara tack vare vännerna Peter, Inger o Elin och väntar på att avnjutas av Er :)

    Ge Isac en namnsdags kram…

    Kram Ronny

  7. Anna Sandberg 19 december, 2011 at 11:48 #

    Tänker på er.
    Många kramar till er alla!
    Vi ses när ni kommer hem.
    /Anna, Anders, Lova o Alma

  8. Fam Lindencrona 19 december, 2011 at 12:03 #

    Sitter här på jobbet och läser, svårt att koncentrera sig (känns så futtigt med jobbet med tanke på hur ni har det) Håller tummarna STENHÅRT. Skickar god energi hela vägen från lilla Falkenberg till er i Kina (jo det funkar :) )

    Ta hand om er.

    Kram igen från Lisa m fam

  9. Fam Lindgren 19 december, 2011 at 01:17 #

    Man får ta allt ett steg i taget men det låter som ni lyckats få in några pauser från det hela äntligen, hoppas allt går bra med Lillebror! Julafton kan ni alltid fira när ni kommit hem i lugn och ro med er efterlängtade familj – ni har ju en del ensamtid att se fram emot när ni är åter och vad bättre att fylla den med än julaftonsfirande. All lycka nu och hoppas att det nu bara flyter på! kramar

  10. Linda Svensson 19 december, 2011 at 02:47 #

    Så fantastiskt att höra att ni troligtvis får ert andra barn trots allt. Och tack så mycket att ni vill lägga ner så mycket tid och energi att beskriva allting så i detalj. Det är skönt att höra vad som händer er och vad ni är med om. Hoppas så att ni får en god jul, även om den blir i Kina.

  11. Anna-Lena Jacobsson 19 december, 2011 at 04:09 #

    Hej!
    När jag läser er blogg rinner mina tårar av både sorg och glädje. Önskar er verkligen lycka till. Var rädda om varandra!
    Kram Anna-Lena

  12. Charlothe 19 december, 2011 at 04:53 #

    Grattis till er ”nya” lillebror. Skönt att höra att det löst sig för er trots all sorg. Har en jobbarkompis vars son har LKG och det syns nästan inget på honom. Lycka till alla fyra.
    Kram Charlothe

  13. Lotta Stolth 19 december, 2011 at 08:16 #

    Skönt att höra lite possitiva nyheter, hoppas verkligen att det löser sig snart och att ni kommer hem till jul, man går här och har ågren för att man inte hinner med det man ska till jul, men vad fanken gör det egentligen, bara hoppas att ni mår bra och att allt blir bra till slut. kramar från fam. Stolth

  14. Monica Collryd 19 december, 2011 at 08:26 #

    Oj vilken resa ni är med om. Och tack för att ni delar med er. Jag kan bara beundra er för er ork, ert engagemang och er tro på att allt kommer att lösa sig. Jag blir så glad för er när jag läser om Jing Hang! Jag håller tummar och tår för att allt ska gå så smidigt som möjligt för er nu i processen att adoptera honom!
    Roligt att läsa om ert besök i Yingtze parken. Vi spenderade flera dagar där i vårsolen då vi kickade fjäderboll eller tittade på kineserna i alla åldrar som var fenomenala på det! Fjäderbollarna går förresten att köpa i parken, eller på de flesta marknader.
    Ta hand om er! /Monica

  15. Annika MJ 19 december, 2011 at 09:58 #

    Vad härligt att det kanske löser sig till det bästa till slut. Det sägs ju att från allt ont kommer det alltid något gott. Vad det är märker man kanske efter ett tag. Jag hoppas verkligen att ni får med er den här lille buskillen hem. Skulle det inte bli till jul så är ju det inte hela världen eftersom ni kommer att få uppleva många fler jular tillsammans. Sköt om er och ha det så bra ni bara kan. Många kramar från Annika m familj

  16. Therese o Per 19 december, 2011 at 10:46 #

    Fantastiska nyheter! Vi är jätteglada för er skull. Nu håller vi tummarna för att ni snart är hemma allihop med familjen komplett.

  17. Inger 19 december, 2011 at 10:58 #

    Vilken resa ni haft och har. Det är med sorg och nytt glädjehopp vi följer er blogg. Och vi hoppas att allt blir bra och att ni kommer hem som planerat, Det blir mycket julmat som måste ätas upp och det är inget vidare för figuren så några magar till är ju välkommet..HIHI
    En extra kram till Isac på hans namnsdag.
    Kramisar från Inger,Peter och Elin

  18. Morgan 20 december, 2011 at 09:01 #

    Mirakel kanske inte bara är en myt, det sägs ske runt Jultid. Hoppas med hela mitt hjärta att detta mirakel sker för er, efter denna resa som har innehållit allt man kan tänka sig.
    Ni värda ett riktigt jul mirakel i form av ett gossebarn! :)
    Många kramar

  19. Anna, Toni & Elliot 20 december, 2011 at 09:48 #

    Andas, andas, kramas, kramas:o) Vet inte vad jag ska skriva, känner bara obeskrivlig lycka och lättnad för er skull. Vad skönt att AC bryr sig om er på bästa sätt. Hoppas det finns psykologhjälp till både er vuxna och Isac när ni kommer hemåt. Fantastiskt vilken vänskap ni också fått/får uppleva. Varma kramar från oss i Västerås.

  20. Linda 20 december, 2011 at 02:03 #

    Kanon, jag hoppas att ni slipper ytterligare turer. Håller tummarna så att de vitnar när jag tänker på er.

    PS Bosse – Glöm inte att vi behöver den bästa kinesiska julbilden för att förgylla julen med. Låt det dock inte ta för mycket tid från familjen.

  21. Allan johansson 20 december, 2011 at 04:26 #

    Vi är glada för det kommande barnbarnet kram till er alla tre från oss

    Farmor Farfar

  22. Ewa 21 december, 2011 at 07:15 #

    Hej
    Theo kommer alltid att finnas med i era hjärtan men jag är lycklig för att ni får en ny liten lillebror att dela era liv med. Hoppas ni får en underbar tid tillsammans och fira jul i Sverige kan ni göra resten av
    era liv.
    Många kramar
    Ewa och PO

Lämna ett svar till Monica Collryd Klicka här för att avbryta svar