Warning: Creating default object from empty value in /storage/content/00/147100/lillebror.bossefoto.se/public_html/wordpress/wp-content/themes/canvas/functions/admin-hooks.php on line 160

Julafton, polisförhör och lite kultur…..

Ja, då var vi tillbaka från vår lilla weekendtur till Pingyao och man väl lugnt sammanfatta att dessa 3 dagar blev något ut över det vanliga på många sätt. Så det är väl lika bra att börja från fredagen och ta det från början… :-)

Fredag morgon började med att vi nästan satte kaffet i halsen när vi träffade Sylvia, vår guide, på morgonen. Hon förklarade då att de viktiga papper som CCCWA skulle ha sänt för flera dagar sedan inte hade kommit fram till damen på Civil Affairs. Jaha, men vad händer då om de inte kommer fram till måndagen och som det var planerat att vi skulle träffa vår son? Men som Sylvia sa (sin vana trogen) ”Dont worry – we can trace it”. Men det menade hon att det fanns ett inlämningskvitto och som då gör att de som i Sverige kan spåra var det är. Visst, visst – man var jättelugn….. Fattas väl bara att den kinesiska posten också lyckas fördröja att vi får träffa vår son.
Innan vi gick upp på vårt rum sa även Sylvia att hon skulle även maila oss vårt nya program och vilka kostnader som vi skulle betala extra för vår vistelse här. Organisationen som hon och guiderna tillhör, Woman Travel Agency, kommer betala till hotellet här i Taiyuan och vi ska därefter göra upp när vi är åter i Beijing. Detta pga att de har ett avtal med hotellet där, Novotel, och som gör att vi då kan betala med kreditkort och de får kontanter av hotellet. På så viss slipper vi springa med massa pengar på fickan vilket inte skulle kännas så tryggt.

Vi gick därefter upp på rummet för att packa ihop våra väskor och lämna det som vi inte skulle ha med på resan till Pingyao. Under tiden som vi packade tittade vi även i våra pass och såg att vårt visum går ut den 5 alt 6 januari, dvs. beroende hur man räknar så ytterligare fördröjning klarar vi ej av. Som om vi inte hade nog att oroa oss för. Vad innebär det nu då tänkte vi för det kan ju mycket väl hända att vår vistelse kommer bli ännu längre än till den 5 januari. Så efter vi fått vårt mail från Syliva så skickade vi ett eget mail till Adoptionscentrum och Christina Wang där vi tog upp visumfrågan. Vi påpekade även att vi fått kostnaderna från Sylvia men att vi inte riktigt tyckte att vi skulle betala allt där (nästan 5000 USD extra).

Vi hade även bestämt att vi skulle stanna på rummet och köpa nudlar till lunch. Så Bosse gick ut för att ordna det. När han kom åter så höll Helena på att prata med Christina Wang. Hon hade ringt upp efter hon fått vårt mail. Om Bosse inte hade dåligt hjärta tidigare så fick han det nästa nu…. Christina förklarade för Helena att papprena inte var komna till Civil Affair men att hon under eftermiddagen skulle ringa CCCWA och får numret och försöka undersöka vad de kan ha tagit vägen. Men som inte det var nog – nu var det även en nödvändig underskrift från chefen för barnhemmen och Civil Affair som saknades för att vår son skulle kunna komma på måndag. Den här chefen var även bortrest och de kunde inte få tag på honom. Eller rättare sagt – barnhemmet får inte söka honom för det gör man inte utan man väntar tills han verkligen kommer till sitt kontor. Då besöker man honom. Inte ringer….. Så nu hade vi papper som var borta, ev problem med att våra visum måste förlängas och till på köpet även någon chef som ingen fick söka eller visste när han skulle vara tillbaka. Var kan nu mer gå emot oss för att träffa vår son på måndag tro? Christina lovade dock att hon skulle jobba med detta under dagen och att hon återkommer så snart hon vet mer. Hon skulle även se på visumfrågan. Med detta önskade hon oss en trevlig resa ändå till Pingyao.

Ja, det skulle vi försöka ha naturligvis men förutsättningarna hade kunnat vara bättre. Vi är ju här för att vi vill få en son och träffa honom så snart som möjligt. Nu hade vi åter en situation som det kändes att ingen hade kontroll på och att vi kanske skulle få skjuta på mötet med honom. Detta med tanke på hur man tidigare har varit så noga med att allt måste gå enligt gängse procedur.

Hur som helst – vi var ändå vid ganska gott mod när vi lämnade hotellet vid 14-tiden för att tillsammans med Sylvia försöka få tag på en taxi som skulle köra oss till järnvägstationen. Men det var lättare sagt än gjort skulle det visa sig. Vi kom ut vid en tid där många var på väg åter till jobbet så trafiken var hög och alla taxi vi såg var fulla med folk. Så efter ett tag var vi på väg att ta bussen istället då tiden började rinna ut. Men som tur var så fick Sylvia tag på en taxi till slut och vi var på väg mot stationen.
Under färden i taxin fick vi ett nytt samtal från Christina Wang och det var DET samtalet vi ville ha! Hon förklarade att hon nu blivit uppringd av damen från Civil Affair själv och som bekräftade att vi nu hade tid på måndag morgon/förmiddag för att äntligen få träffa vår son!!! Hon lovade även att skicka ett mail till oss där hon bekräftade och sammanfattade vad som nu hänt och skulle ske. Mailet såg ut som följande:

Citat:
Dear Helena,

Let me report to you what happened today:

At around 10AM this morning I phoned Ms. Li Gui Qin of the Provincial Civil Affairs Bureau. She claimed that 1) she did not recieve the invitation letter from CCCWA. 2) she did not get the approved paper from the orphanage 3) she did not want to postpone the case 4) she did not want me to keep calling her.

After then, I phoned Taiyuan SWI. The girl in charge told me that her boss is out of town. She can not proceed without the signature from her boss.

At around 11AM, I phoned Mdm Gan of Vice General Director of CCCWA and reported to her what happened. She said that she was going to phone the director of Taiyuan SWI. Half an hour later she came with a text message that the family can go to the CIvil Affairs Bureau on Monday afternoon for the formalities.

At around 2:41PM, I got a phone call from Mrs. Li Gui Qin from Provincial Civil Affairs Bureau who said that the family can go to the office on Monday morning. When I asked if she had received the invitation letter, she said No, but she also said that without the acknolwdgement of invitation letter, the family still can proceed with ”harmonious period”.

The lady in charge of sending the invitation letter from CCCWA is not in the office today. We have tried to phone her for many times.

For the last issue, the family is worried about the validity of their Chinese visa, which is going to be expired on 5th January 2012.

Furthermore Vannessa checked with the Swedish Embassy that the office will be open on 2nd January 2012. So I am just wondering if everthing goes well, the family can change their tickets into ealier flight, but of course it all depends on if the tickets are available with reasonable fares.

Now let us estimate the family’s schedule:

Monday morning – harmonious period
Tuesday morning – adoption procedures such as adoption registration, notary and passport
Wednesday – Friday – waiting for the passport and all the legal papers ready
Saturday – back to Beijing from Shanxi
Sunday – free
Monday 2nd January 2012 – delivering the passport to the Embassy ( as told by Venessa that the Embassy is open on 2nd January 2012)
Thursday 5th January 2012 – flying back home

Slut på citat.

Med detta besked kan vi väl utan överdrift säga att vår resa till Pingyao nu skulle kännas mycket lugnare och att vi kunde få en så god jul som möjligt. Nu väntade vi ju på jultomten på riktigt i form att han skulle komma på annandag jul istället… :-)

Vi anlände till järnvägsstationen och även det var en upplevelse ut över det vanliga. Vi tycker hemma att det är mycket folk om det är 20-30 personer på stationen/perrongen…. Multiplicera detta med 20 så är vi nog närma sanningen. Herregud med folk här var. Det som också var lite annorlunda var att man hade säkerhetskontroller även här, närmare bestämt 3 stycken. De första var först biljettkontroll för att komma in i området. Därefter var det röntgen av väskor och handbagage och sist var det en linje av poliser som scannade av dig också. Det gick naturligtvis bra men när man skulle scannas fick man gå upp på en liten ramp. När Bosse därefter skulle gå ner från den han stod på, och gå iväg, så höll han på att riva stället….. Han lyckades få med sig 3 st ramper när han drog iväg med resväskan… Vakterna bara stod där helt häpna och såg på honom. Märkligt att han inte blev arresterad och bortsläpad :-)

Vi kom därefter ner till perrongen. Vagn 6 skulle vi gå till. Det blev en bit att gå…… Tågen här är inte heller de som våra. Vi vet inte hur många vagnar exakt det var men närmare 30 st passargerarvagnar var det nog. Otroligt långt och mycket människor som skulle ombord. Vi hade som tur var sittplatser och som vi tidigare har skrivit så kostade de bara 17 Yuan per biljett. Innan vi gick ombord varnade Sylvia oss för att vi skulle hålla noga koll på vårt bagage och tillhörigheter då det var mycket tjuvar som härjade på tågen och stationerna. De dras dit där det är väldigt mycket folk. Hon sa även till oss att vi skulle hålla våra ryggsäckar på magen och inte på ryggen. Något som alla kineser gör. Visst, visst sa vi. Vi ska vara försiktiga.

Resan var behaglig. Det gick i ett lugnt tempo och platserna vi hade kunde vi inte klaga på. Var vid ett fönster med bord och vi fick sitta tillsammans alla. Något som var roligt var även att en av passagerana som satt bredvid, en ung man, frågade Sylvia om han fick prata med oss. Detta för att han var intresserad av att lära känna nya människor från utlandet. Det gick väl så där med hans engelska men han gjorde i alla fall ett tappert försök.

Ca 10 min före vi började närma oss Pingyao plockade Bosse för ovanlighetens skull ner både sin kamera och videokamera i sin fotoväska. Detta för att han skulle veta var de fanns och för att ha allt samlat med tanke på varningen vi hade fått tidigare. Ca 5 minuter före vi anlände till stationen tog vi våra tillhörigheter och gick mot dörren för att vi skulle vara redo för att hoppa ut snabbt. Tågen stannar nämligen inte länge vid sina stopp.

Tillsammans med oss vid utgången kom naturligtvis fler människor och det blev snart en lite folksamling där. Helena noterade att Bosse puttades till något men tänkte inte så mycket mer på det. Vi anlände till stationen och efter vi hoppade av så sa Sylvia att Bosse borde fotografera tåget då det som vi åkte med inte kommer finnas kvar så länge till. Det blev lite bråttom då de inte stannar så länge utan avgår ganska omgående igen. Men han hann att få både kort och filma det.

Under tiden som han gjorde det så låg fotoväska öppen ca 3-5 meter ifrån. Sylvia och Helena hade dock uppsikt på den under hela tiden. Strax avgick tåget och en vakt uppmanade alla att lämna perrongen och gå mot utgången. Något som vi då snabbt fick göra.

Utanför fanns en del män som erbjöd skjuts eller andra tjänster. Sylvia började prata med en kille och tillsammans med honom gick vi mot en mopedtaxi. Vi packade in våra väskor och tillhörigheter och Bosse tänkte att han skulle filma lite under färden. Tyvärr upptäckte han när han öppnade kameraväskan att den nya kameran, Canon G12, var borta! Han bad chauffören att stanna direkt och sprang iväg för att se om den ev. låg där de hade startat. Men icke.

Vad vi nu inte visste var att en historia utan dess like skulle starta….. Tillsammans med guiden Sylvia gick de emot polisstationen som låg bredvid stationen för att göra en förlustanmälan. Helena och Isac stannade kvar i cykeltaxin. Poliserna på stationen var väldigt hjälpsamma men sa att de inte fått in någon kamera. När de fick höra vad som hänt så sa de också direkt att vi hade blivit utsatta för väsktjuvar. Detta är inget ovanligt utan tyvärr vanligt förekommande. Något som Sylvia också sagt tidigare… De ville nu ha alla uppgifter från oss men ärendet var speciellt när det handlade om utlänningar som hade blivit bestulna. Bevis på vårt ärendes dignitet fick vi även bekräftat när polischefen, som var ledig, själv kom in efter poliserna hade ringt honom. Det skulle ta lite tid förstod vi med anmälan så Sylvia sa till Bosse att hämta Helena och Isac. Något som var tur det. För det var riktigt kallt i Pingyao så de hade hunnit bli riktigt avkylda i mopedtaxin den lilla tid de hade suttit där. Isac hade i alla fall vänligt nog erbjudit Helena att han skulle värma henne :-)

Efter Isac och Helena hade kommit till stationen så fick vi noga redovisa vad som hänt. Både på tåget och när vi anlände till stationen. De frågade många frågor bl a om vi hade haft personer i vår närhet, om några hade sett att vi fotograferat, när vi sist hade använt kameran, om väskan var öppen i blixtlåset när vi öppnade den på perrongen o s v. Under tiden som vi satt där så kom en polis in med ett äpple till Isac och varmt te till oss övriga. Men det teet är inte riktigt som vi är vana vid  Varmt vatten med teebladen liggandes direkt i vattnet. Dock helt ok ändå även om det vi dricker hemma är godare. Gesten uppskattade vi väldigt mycket.

De var väldigt bekymrade över att det var utlänningar som blivit bestulna. Både för att det är dåligt för dem gällande rykte e t c men även för att de inte riktigt visste hur de skulle fylla i formuläret då vi inte kunde svara på kinesiska. Men löste det dock genom att vi fick skriva ute en s k fullmakt för att Sylvia skulle kunna föra vår talan och redovisa ärendet.

2 timmar tog detta (!) och vi fick lämna information om var vi skulle bo och vilket telefonnummer som de kunde nå Sylvia på. Vi som trodde att vi bara skulle kunna anmäla saken och snabbt få ute en förlustanmälan. Något som Sylvia sa var det vanliga i städerna. Där tog ett sådant här ärende max 10 minuter och man fick näst intill själv säga vad de skulle skriva. Alltid med orden att det man blivit av med kunde man glömma att få tillbaka. Men här – ja, här var det annorlunda och mer skulle komma skulle det visa sig……

Hur som helst – mopedtaxi killen kom tillbaka till polisstationen och körde oss till vårt hotell, eller rättare sagt Guesthouse (De ju yuan Guesthouse). Det var otroligt mysigt och hemtrevligt. Rummet som vi fick var fräscht men ganska litet. Det fanns klinkat golv (med golvvärme), en stor säng och som vi alla skulle sova i (tyvärr lite hård), ett enkelt bord och träsoffa, en vattenkokare, riktig toalett med dusch – ja, helt enkelt vad som krävs för att man ska ha det mysigt och bekvämt :-) Dessutom, vilket det inte skulle finnas, en internetförbindelse med WiFi som dessutom fungerade riktigt bra (så nu kunde Bosse ladda ner sin ljudbok som han så gärna önskat…).

Efter vi inkvarterat oss gick vi in i den lilla och enkla restaurangen för att äta sen kvällsmat med Sylvia. Hon beställer in ett par rätter och ALLA smakade helt ljuvligt. Troligtvis det bästa vi har ätit än så länge under vår vistelse i Kina. Till det hade vi kalla öl medan Isac fick färskpressad äppeljuice och som även den smakade helt ljuvligt.
Efter vi var klara så tackade vi Sylvia för dagen och för att hon brutit vår tristess och tagit med oss ut från hotellet. Vi var alla trötta så vi ville gå och lägga oss nu.
Kl 22.40 knackade det lätt på dörren. Det var Sylvia som stod utanför och försiktigt ropade: ”Bo, can you please wake upp beacuse the police is here”.

Va??? Hörde vi rätt. Hade polisen kommit hit så här sent och det för ett sådant enkelt ärende som en stulen kamera? Jo, det var korrekt så Bosse kröp upp och gick ut. Där stod Sylvia och sa att var snäll och kom in till mitt rum för det har kommit hit utredare och som kört över två och en halvtimme för detta ärende.

När Bosse kom in i rummet möttes han av fyra (!) poliser i rummet. De hälsade artigt och förklarade via Sylvia att de ville göra en snabb utredning så att vi skulle slippa komma ner till stationen dagen efter så vi kunder fokusera på att turista. För de hade ju förstått att det var därför som vi hade kommit dit.

Detta var början på ett förhör som inte skulle vara slut förrän 02.10 för Bosse och 03.30 för Sylvia…. Så sammanlagt så hade Bosse nu varit i polisförhör i över 5 timmar för kameran… Så man kan enkelt säga att det var en ganska annorlunda början på en julafton för Bosse, ett polisförhör med 4 st poliser (varav 2 st Militärpoliser med hög befattning och befogenhet!) och på ett språk han inte behärskar direkt. Allt fick gå via Sylvia. Men i ärlighetens namn så gick det mesta via henne och hon svarade på frågorna överlag…….

Återigen fick Bosse redovisa nästan från början av resan vad som hade hänt och vad vi hade gjort. Det ställde en hel del kontrollfrågor med utgångspunkt från vår första redovisning. De pratade även mycket sinsemellan vilket inte känns så där bra då man inte har en aning om vad de säger eller vad de tror. Från början, när vi kom till stationen först gången, var de även frågande till om vi inte hade kameran på oss eller på annat sätt hade den kvar. Fick visa väskor, kläder e t c för dem.
Förhöret fortsatte och det fick även en märklig vändning. Enligt Sylvia så diskuterade man om det verkligen hade hänt på stationen utan istället på tåget. Vi hade inte sagt att vi visste var det var utan på frågorna som vi fick hade vi oftast svarat att vi inte visste svaret på den frågan. Det kan mycket väl hänt på tåget men det fanns även möjlighet att det varit på annan plats dvs på stationen eller utanför.

Till slut lutade det åt att de ville ha det till att de hänt på tåget. Vilket i så fall skulle innebära att det inte var deras ansvarsområde utan då föll det under Järnvägspolisen. Att de ville få det till dem var att då skulle statistiken, som är otroligt viktigt här tydligen, visa att brottet hänt på annan plats och deras siffror skulle se bättre ut. Det var särskilt viktigt nu i slutet av året då allt skulle sammanställas och ingen ville ha extra brott att ta ansvar för. Att detta nu hänt och att vi dessutom var utlänningar gjorde bara saken svårare och värre för dem. Detta brott skulle speciellt högre chefer se på och ingen vill sitta med svartepetter. För alla visste att de inte kommer att kunna lösas – även hur mycket tid de skulle lägga på det… Sylvia sa att om det innebär att de hänvisar oss till Järnvägspolisen så skulle det då innebär att vi troligtvis måste få åka långt för att få kontakt med dem. De finns inte på orten och vi kan nämligen inte bara avsäga oss fallet då vi hade gjort en anmälan. Så nu gäller det att vi verkligen skulle jobba för att få dem att tro att det ändå hade hänt inom stationsområdet eller utför, dvs inom deras jurisdiktion.

Syliva pratade mycket med dem och tonerna var emellanåt högljudda (det var dock överlag ett väldigt vänligt förhör) och för Bosse var det svårt att hänga med i allt. Men efter mycket diskussion och förhandlande om hur man skulle skriva text e t c så sa Sylvia att ”Ja, nu verkar det i alla fall som om de snart är klara och kommer skriva ut en rapport och ta på sig fallet”. Var hon och de hade sagt vet Bosse inte men han förstod att Sylvia hade sagt saker som han kanske inte hade sagt…. Så han sa ”Ok, bra, jag vill ha en kopia till mitt försäkringsbolag. När Sylvia sa till dem det så nekade först till att han skulle få det. Men det var ett missförstånd – de trodde att han menade utredningen (för det var det nu – det var ett fall och som skulle utredas fullt ut). När de förstod att han bara ville ha en förlustanmälan så var det helt ok och sa att vi kunde hämta den på stationen nästföljande dag.

Innan Bosse äntligen fick gå och lägga sig igen (efter över 3 timmars förhör) så fick han skriva under flera dokument samt sätta sitt fingeravtryck (pekfinger) på varje signatur. De ville dessutom ha 2 st dokument underskrivna in blanco….. Bosse var först tveksam att göra det men Sylvia sa att det var för att de skulle kunna ändra våran första version så att det passade dem bättre….. Märkligt beteende men var det handlade om var att få det att låta så bra så möjligt och så att de inte kommer få några anmärkningar på sin utredning.

Poliserna sa att nu var de klara med Bosse och att han kunde gå och lägga sig igen. Det var dock inte slut för stackars Sylvia. Som kines sa de att hon var tvungen att fortsätta då de hade ett par ytterligare frågor till henne. På frukosten sa hon att de slutade först vi 03.30 men att hon skulle vara tillgänglig för ytterligare förhör.
Ja, det var en lång natt så Bosse var rejält trött när han gick upp på morgonen. Han hade dessutom fått få timmar natten innan då han försökt fixa sin Iphone. På något märkligt sätt lyckades han då radera alla program via Itunes när han skulle föra över nya program som han lovat ladda ner som julklapp åt Isac…… Men den lyckades bli återställd, inkl. nya spel, efter en del svordomar och frustration… (internet är som sagt inte så snabbt på hotellet…)

Efter frukosten så gick vi ut på en sightseeing av Pingyao. Sylvia var en otroligt bra guide och som verkligen kunde kinas historia. Vi var ute i flera timmar och gick på flera museeer och fick mycket berättat för oss. Den enda som inte riktigt uppskattade detta var Isac…. Hans tålamod tröt ungefär efter 5 minuter. Han ville bara tillbaka till vårt rum så att han kunde få fortsätt spela sina nya spel…

När vi kom till ett tempel som vi skulle in och se på så träffade vi utanför på vår mopedtaxichaufför från dagen innan. Den stackaren förklarade då att han blivit tagen in på förhör kvällen innan av polisen och att han fått sitta i det och på stationen till nästan kl.23. Det var inte förrän han hade sagt att han var hungrig och han måste hem till sin fru de släppte honom. Men det med orden att han var tvungen att komma tillbaka dagen efter för nya förhör…….

Vi gick tillbaka till vårt Guesthouse vid ca 15-tiden vilket är Kalle Anka tid hemma i Sverige. Som jullunch delade vi på ett rör Pringels chips och festade på en varsin öl och en typ av festis för Isac. Därefter gick Bosse och la se då han började bli förkyld och kände sig hängig. Att bli förkyld är något som vi bara har väntat på. Det brukar komma som ett brev på posten då vi kommer hit. Var samma förra gången vi här. Hela gruppen som med var mer eller mindre sjuka alla. Helena gick även hon och la sig efter ett tag men Isac – ja, han kan ni nog gissa vad han gjorde…. Ja, just det – satt och spelade sina nya spel. Han kan bli helt uppslukad av detta vilket vi försöker begränsa för honom. Men här är det naturligtvis svårare. Det är en balansgång. Vi förstår att han inte har något att göra och längtar hem. Men samtidigt har vi våra regler och som vi inte heller bara kan släppa vind för våg då det säkert kommer att slå tillbaka när vi kommer hem.

Vi sov fram till vi skulle äta igen på kvällen med Sylvia. Som julmiddag blev det kinesiskt bl a en lammgryta som mer var som soppa. Var jättegod. Sedan var det en kycklingrätt och lite grönsaker (som smakar jättebra här). Under middagen så sa Sylvia att hon varit nere på polisstationen igen för att hämta förlustanmälan som vi skulle få. Den hade hon även med sig tillsammans med ett litet paket från polisen till oss :-) Paketet innehöll ett äpple som symbol för fred och vänlighet. Var riktigt gulligt av dem. Men hon sa även att hon var tvungen att sitta i nytt förhör och att den stackars mopedtaxikillen även var dit släpad igen…

Ärligt talat – är det som hänt ang. vår kamera inte lite overkill??? Vi, Bosse, satt 5 timmar i förhör, Sylvia ännu mer och gud vet hur mycket den stackars taxikillen fick sitta. Men det var som Sylvia sa att här på ”landsbygden” jobbar man annorlunda och även så här till synes enkla ärenden lägger man ner väldigt mycket tid på. Så ja – annorlunda är det…. Men som Sylvia sa för att sammanfatta vår nya upplevelse: Vi har fått en reseupplevelse som inte går att köpa….. :-)

Bosse hade tänkt efter middagen gå ut och ta lite nattbilder på staden. För den var otroligt vacker på kvällen. Dessa gamla hus och torn upplysta smakfullt med lampor skrek att de bara ville bli fotograferade. Men han fick ge upp. Dels så var förkylningen så jobbig att han bara ville gå och lägga sig men även för att stativ saknades. Är inte lätt att handhålla så långa slutatider det handlar om för att fotografera den här miljön. Synd.

Söndagen kom och vi gjorde ett snabbt stopp igen på ett museum som vi inte var på dagen innan. Därefter gick vi tillbaka till Guesthouset och checkade ut. Vi tackade värdfamiljen för deras gästfrihet och goda mat innan vi åkte tillbaka till tågstationen med, ja, gissa vem…. Mopedtaxikillen… Vi frågade Sylvia om vi inte kunde ge honom lite extra pengar med tanke på att vi orsakat att han inte kunde jobba flera timmar under gårdagen och kvällen innan. Men hon sa att det hade hon redan tagit hand om. Hon tänker på allt vår goda guide (som dessutom i dag fyllde 30 år – också ett sätt att fira sin födelsedag på – med oss…).

Återresan gick bra och med den skillnaden mot när vi åkte dit att vi höll mer koll på våra saker. Ryggsäcken var inte någon ryggsäck utan magsäck istället t ex.
Tillbaka på hotellet i Taiyuan så checkade vi in på ett nytt rum. Vi hade ju sagt till att vi ville byta ner oss till ett standardrum istället för den suite som bodde på tidigare. Frågan är om vi gjorde rätt. Rummet är väldigt litet och vi går nästan på varandra. Det är även ”sunkigt”, mer dragit samt högre ljud i samt känns inte riktigt fräscht. Det är naturligtvis inte rättvist att jämföra med det ”gamla” rummet men ändå. Trodde inte det skulle finnas sådan här rum på ett hotell med 4-5 stjärnor. Vi kommer även få in ytterligare en person i rummet och som dessutom kommer att kunna gå. Hur Isac och lillebror kommer lösa att få ytor för lek vet vi inte riktigt. Kanske blir det att vi får byta upp oss ändå men det är mycket pengar det handlar om för en vecka. Närmare 4 000 SEK extra.
Kvällen avslutade vi med en middag på kinesrestaurangen här på hotellet. Var väl inget som man jublade åt med det gick ner. Bottenvåningen var uthyrd till en privat julfest (man firar ju jul på juldagen här som i många andra länder) och där man även hade en massa uppträden. De kunde man se och lyssna på utanför men vi var där bara en kort stund. För vi har ju en viktig dag i morgon…..

För i morgon är det den stora dagen. Vi ska då äntligen få träffa den lilla människa som vi nu har längtat efter så länge och gått igenom så mycket för. I kväll är det den sista kvällen som vi är 3 personer. I morgon kommer vi vara fyra stycken. Vår familj. Vi. Familjen Johansson.

Det känns på sitt sätt märkligt att vi nu faktiskt är här. Att vi förhoppningsvis nu har nått slutet och att vi kan påbörja vår nya framtid. Tankar som kommer är naturligtvis på det som hänt och vad som kunnat bli. Det kommer vi få leva med. Men det är historia nu. Nu är det vi och lillebror som ska forma vår framtid. En framtid som vi inte vet så mycket om naturligtvis. Det är ju sällan man gör det om den. Det enda vi vet är att det säkert kommer båda vara berg och dalar. Men även lycka och kärlek. Speciellt när vi nu har vår speciella historia och vet hur lätt livet kan ändras. Namnet på vår nya son visar även lite av detta. Vad kommer han då heta? Ja, betydelsen av hans namn är: ”Gud har förbarmat sig”. Mer säger vi inte för tillfället…. Men i morgon så kommer vi förhoppningsvis kunna ger er lite mer information :-)

Med all kärlek
Bosse, Helena och Isac

9 Responses to Julafton, polisförhör och lite kultur…..

  1. Maria i Finland 25 december, 2011 at 04:58 #

    Vi sitter här och läser och kan inte fatta vad ni utsätts för under er resa! Nu måste det ju räcka och bli nedförsbacke resten av er tid i Kina, eller hur?! Helt ofattbart hur starka ni är.

    Ha en oförglömlig dag med lillebror i morgon. Vi följer med spänning bloggen för att se hur det går. Allt gott till er alla!

    Kramar från oss i Finland

  2. Eva 25 december, 2011 at 05:31 #

    Hej
    Oj, att bara allt kan hända, det är som en roman. Nu hoppas jag att det blir en bra dag i morgon.
    Här har vi en grön och blåsig jul och alla barn/ bonusbarn är ute i världen på olika håll, typ Japan, Australien och Dubai.
    Längtar och håller tummarna.
    Krama om Isac
    Eva

  3. Eva 25 december, 2011 at 05:34 #

    Fint namn ni ger lillebror……………..

  4. Britt-marie nilsson 25 december, 2011 at 06:10 #

    Sitter här helt förstummad ,och läser om allt ni går igenom.Vilken styrka ni har ..Hoppas allt går bra i fortsättningen och att ni får åka hem den 5januari. Britt-Marie och Kenneth! Kramar til er!

  5. Linda Svensson 25 december, 2011 at 06:15 #

    Vi håller tummarna för er i morgon. God jul!

  6. Anna, Toni & Elliot 25 december, 2011 at 10:00 #

    Måste skratta i allt elände. Ser Bosse på järnvägsstationen, med väskor, skrammel odyl. När man helst vill vara osynlig och bara passera. Näe, nu ska vi hoppas att ni slipper polisförhör, stölder, förseningar mm.
    Nu håller vi tummarna, lycka till imorgon. Tror då inte att er son ska heta TURe ?
    Blåsiga hälsningar från oss, och varma kramar.

  7. Anne Bengtsson 25 december, 2011 at 10:49 #

    Man kan inte låta bli att skratta mitt i all bedrövelse.

  8. Inger 26 december, 2011 at 11:33 #

    Vilken underbar liten lillebror och Hannes passar som Handsken till
    honom. Men nu får ni snart komma hem för det verkar som det händer lite för mycke saker där borta…
    Massor med KRAMAR till er alla
    Inger och Peter

  9. Allan johansson 27 december, 2011 at 12:04 #

    hej famijen johansson underbart att ni fått er nya medlem till familjen häsningar famor mormor farfar

Lämna ett svar till Anne Bengtsson Klicka här för att avbryta svar